Den senaste tidens höga levnadsomkostnader slår hårt mot de som har sämst ekonomi och det är särskilt tufft för barnfamiljerna, trots att bägge föräldrarna förvärvsarbetar.
Jag är fyrtiotalist, min mamma var hemmafru och pappa försörjde familjen (fyra personer) på sin lön.
Min man och jag fick två pojkar under 1970-talet. Jag var hemmafru och min man försörjde oss på sin lön.
I bägge fallen led ingen av oss nöd på något vis, vi hade allt vi behövde men männens löner uppmuntrade inte till något utöver det basala.
Vad har hänt sedan dess? Det har sagts länge att familjer inte kan klara sig med en lön. Jag är tveksam till detta påstående, se nedan.
1950-talet
Som barn på 1950-talet fick jag 25 öre i veckopeng och slanten räckte precis till den minsta glasspinnen.
Våra anspråk var små på den tiden – likadant var det för de flesta andra barnen i grannskapet.
Fredagsmys och godis förekom inte; man fick sötsaker på storhelgerna och på födelsedagen. Antal kläder var litet. Hemmafruarna sydde och stickade mycket själva till sina barn. Och man ärvde kläder efter sina äldre syskon.
Maten lagades från grunden. Att slänga mat var i det närmaste en dödssynd.
Leksaker? Träklossar, dockor, pussel, några böcker. Naturen utgjorde den främsta lekplatsen.
Utlandsresor var det inte tal om. I stället gjorde vi utflykter med cykel till skogen, plockade bär och svamp och njöt av den medhavda kaffekorgen.
1970-talet
Antalet prylar och kläder hade vuxit men jag gjorde som min mamma gjort; sydde, stickade och lagade maten från grunden. En bil hade tillkommit som användes för besök hos släkt och vänner. Inga utlandsresor.
Vi har sedan dess fått det bättre materiellt men har vi blivit lyckligare?
Nej, skulle jag vilja påstå. Barnen behöver först och främst föräldrarnas tid och omsorg. Hur ser de små barnens dag ut i dag när bägge föräldrarna arbetar?
De körs tidigt på morgonen till förskolan och hämtas sen eftermiddag. Därefter ska det lagas kvällsmat och sedan väntar sängen. När finns det tid för samvaro?
Skolbarnens smartphone pockar hela tiden på uppmärksamhet vilket medför att barnet aldrig får någon riktig vila.
ADHD, psykisk ohälsa, ätstörningar etc tyder på stressade barn. Som pensionär har jag garantipension; det är ”belöningen” för hemmafru-åren.
Enligt min mening borde pensionspoäng tjänas in för åtminstone de första tio åren i barnens liv. Jag är övertygad om att detta skulle öka livskvaliteten för hela familjen.
Till sist: det är inte självklart att det är enbart mamman som ska stanna hemma. Även pappan kan bli hemmaman eller att man delar på sysslan.
Årgång 1946