Replik
på Malin Lernfelts ledare i HP den 29 maj, angående SvA-undervisning.
Svenska som andraspråk, SvA, har enligt regelverket den elev rätt till som har en eller två föräldrar med annat modersmål än svenska och som har ett annat umgängesspråk än svenska med sin vårdnadshavare. Rektor är den som tar beslutet gällande om en elev ska undervisas i SvA eller Svenska. Och kanske är det så att rektorer ibland tar fel beslut. Men att påstå att SvA-undervisning innebär ”en enklare nivå” stämmer inte.
Kraven i SvA är desamma som kraven i Svenska. Till exempel är det nationella provet i årskurs tre, sex och nio identiskt i de båda ämnena. Skillnaden ligger i själva undervisningen.
En svensk elev vet kanske att ordet ”stig” kan betyda både smal skogsväg och vara ett namn. För en elev som talar sina föräldrars modersmål hemma är detta inte lika självklart. Detsamma gäller ord som piga, sjuda, klippa och vitsippa. Därför talar vi om sådana ord i SvA-undervisningen. I undervisningen i Svenska tar liknande ord, av naturliga skäl, mindre plats.
Det kan också vara så att grammatik, till exempel ordföljd och tempus, behöver läras in mer explicit hos en SvA-elev eftersom de barn som talar sina vårdnadshavares modersmål hemma inte har lärt sig grammatiken per automatik liksom de barn med svenska som modersmål. Vet ni till exempel varför man säger: ”Idag går jag till jobbet” och inte: ”Idag jag går till jobbet”? Antagligen inte eftersom ni aldrig har behövt veta det. Sådant talar vi också om i SvA-undervisningen och vi SvA-lärare är mycket stolta över våra elevers grammatikkunskaper.
Så läs gärna på mer om andraspråksundervisning - jag skulle vilja påstå att den är mer krävande än undervisningen i Svenska.
SvA- och Sve-läraren