Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Bemötandet av sjukvårdens professionella personal är avgörande, anser skribenten. Bild: Fredrik Sandberg/TT
Bemötandet av sjukvårdens professionella personal är avgörande, anser skribenten. Bild: Fredrik Sandberg/TT

Sjukvården gör mig rädd

Stressen och arbetsbelastningen personalen genomgår på sin arbetsplats genomsyrar allt bemötande och agerande.

Det här är en insändare. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i insändaren. Här kan du läsa fler insändare.

Stressen i rösten och kroppsspråket är påtaglig. Den går inte att dölja med ett käckt tonläge och jargong. Jag ser igenom dig, trots min minskade mentala närvaro. Känner din trötthet och frustration. Jag befinner mig i ett lidande. Min kropp är svag och smärtan näst intill outhärdlig. Medicinerna jag får gör mig dåsig och avtrubbad på flera sätt, men mina sinnen är skärpta ändå. Jag är i kamptillstånd, ett instinktivt överlevnadstillstånd. Jag är ensam och rädd och min reptilhjärna är påkopplad.

Här, i sjukhussängen, omgiven av avancerad apparatur och oförmögen att uttrycka mig möter jag sjukvården på riktigt. Personal avlöser varandra med olika arbetsuppgifter; provtagning, insättande av infarter i kroppen, kateter, blodtrycksmätning, syremättnad, temperaturtagning, blodsocker, smärtlindring, antibiotikadropp, blodtransfusion, vätskedropp.

Procedurerna ar otaliga, smärtsamma, integritetspåfrestande och obehagliga. Patientantalet på avdelningen är långt förbi maxantal och alla behöver hjälp. Nu. Sköterskorna pratar över mitt huvud. Jag har ingen kontroll över mitt kroppsliga tillstånd och jag behandlas som ett objekt. Som mindre vetande om min egen kropp. Hela upplevelsen är ett enormt stresspåslag.

Det är här och nu som bemötandet av sjukvårdens professionella personal är avgörande för mitt fortsatta tillfrisknande. Det är här och nu jag måste få trygghet, tillit och tilltro till den personal som ska hjälpa mig igenom detta trauma. Men det brister. Stressen och arbetsbelastningen personalen genomgår på sin arbetsplats genomsyrar allt bemötande och agerande. Den går inte att dölja.

Den påverkar mig, min behandling samt min tilltro till personal. Och i förlängningen mitt tillfrisknande och ork att kämpa. När tilliten brister tappar jag hoppet och kroppen ger upp. Det är allvarligt läge. Det är inte "endast" ett fysiskt lidande för mig, det är vårdlidande. Jag litar inte längre på sjukvården. Den är så ansträngd att den gör mig livrädd.

Orolig patient