En närvarande sjuksköterska på våra äldreboenden eller i hemsjukvården är grunden för en kvalificerad och behovsstyrd omvårdnad av våra äldsta och mångsjuka äldre kommuninvånare.
Klart vi är många som blir upprörda av artikeln i HP ”Smärtlindring dröjde för patient i livets slutskede” 19/11. Jag avstår från att ytterligare kommentera detaljer i artikeln, utan vill bara ta fasta på innehållet ur ett omvårdnadsperspektiv.
Sjuksköterskans närvaro i omvårdnaden kring våra äldre och ofta mångsjuka personer måste förändras så att hen blir en del i arbetslaget kring den omvårdnadsbehövande. Detta innebär att sjuksköterskans omvårdnadskompetens är tillgänglig på ett mera kvalitetssäkrat sätt.
Svårt sjuka och palliativt vårdbehövande blir då en del i vardagen. Sjuksköterskan har full koll på omvårdnadsbehoven i den nära vården och har ständigt uppdaterade vårdbehov i sin planering, genom en nära personlig kontakt med behovsnivån.
Gör om och gör rätt! Sjuksköterskans omvårdnadskompetens bör i första hand flyttas, lite drastiskt uttryck, från telefonen till våra olika vårdboende nära omvårdnadsbehoven. Närhet och behovskännedom med personliga kontakter är förutsättningar för en kvalitetssäker vård i alla sammanhang, även utanför vårdboende inom exempelvis äldres vård och omsorg. Här har många kommuner ett arbete att genomföra, då man utav någon anledning fastnat i en omorganisation som borde vara utloggad för flera år sedan.
Ingeborg Oléni
specialistsjuksköterska
f.d. lärare inom hälso- o sjukvård
Hjärta för Halmstad