Så kan vi ha både bärris och stor variation av skog

Skulle gynna både friluftsmänniskan och inte minst skogsägaren med ståndortsanpassad skog.

Det här är en insändare. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i insändaren.

ANNONS
|

Replik. Apropå debattartikeln ”Det behövs mer bärris i skogen”, 26/10.

Karin Fällman Lillqvist, Skogssällskapet har i sin debattartikel i mitt tycke helt rätt. Det påminner om min artikel hyggesfritt i Hallandsposten ”Så funkar det med hyggesfritt skogsbruk”, 26/10 . Skogsstyrelsen har också på ett utmärkt sätt de senare åren genomfört skogsexkursioner i ämnet hyggesfritt. Vi har tyvärr genom åren ensidigt satsat på slutavverkning eller trakthyggesbruk vilket medfört markberedning och plantering med gran i de allra flesta fallen som nästa åtgärd i föryngringsfasen. Vilket på sikt har medfört mörka skogar med väldigt lite markvegetation och därmed också bärris. Det vet alla som gått i medelålders granskog. Var finns bärriset?

ANNONS

Det som också längre tillbaka i tiden bidrog till granföryngringar var under 5:3-skogens framfart. Industrin var på frammarsch under 1960-1970-talen. Skogsföretagen som Södra och Stora på den tiden, såg en virkesbrist. Man fick med sig Skogsvårdsstyrelsen (som det hette på den tiden) att erbjuda generösa bidrag till den skogsägare som avverkade glesa barr-/lövskogar, ja till och med bestånd med inslag av ädellövskog för att i stället plantera gran som på sikt skulle försörja skogsindustrin.

Det var ett fantastiskt argument som skogsinspektor att erbjuda skogsägaren bidrag genom att hugga med syfte att plantera gran i stället. Likadant var det med erbjudande om bidrag till den skogsägare som önskade dika. Nu ska vi i stället återväta dessa dikade områden. Inspektoren fick in massor med avverkningsuppdrag. Som tur var hade vi på den tiden manuella huggare som på ett utmärkt sätt klarade att hugga dessa bestånd.

Ja, så visst har vi historiskt mycket att titta tillbaka hur vi genom oförstånd medverkat till att det blev lite med bärris av olika slag. Till nackdel för klövviltet inte minst, som fick mindre att äta. Men problemet kvarstår ändå med den höga klövviltstammen, som också äter tall samt lövarter av olika slag vilket medför att man måste inhägna dessa planteringar.

ANNONS

Genom att minska klövviltstammen radikalt kan vi både ha bärris och stor variation av skog. Detta medför att det både gynnar friluftsmänniskan samt inte minst skogsägaren med ståndortsanpassad skog.

Göte Carlsson, Järanäs Unnaryd

ANNONS