Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Pandemin väcker många frågor

Pågående pandemi väcker många frågor. Flera regioner fick snabbt allvarlig brist på skyddsutrustning, och många fick uppfinna och tillverka egen utrustning.

Det här är en insändare. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i insändaren. Här kan du läsa fler insändare.

När regionerna, var och en utan samordning, snabbt skulle köpa utrustning blev det problem. Det som fanns att köpa visade sig ibland ha dålig kvalitet och förmodligen också överpriser då efterfrågan var stor. Trots regeringens återkommande ”uppmaningar” dröjde det flera månader innan testningen av icke uttalade riskgrupper kom igång. Ett antal regioner har dessutom haft uppfattningen att det inte vara deras uppgift/ansvar med allmän testning, och har fortfarande inte tillräcklig kapacitet. Regeringen, Folkhälsomyndigheten och ett antal regioner skyller på varandra för bristerna på utrustning och testkapacitet. Hur kan detta vara möjligt?

Det var stor brist på personlig skyddsutrustning även bland kommuner och privata vårdgivare. Många har dessutom aldrig fått tillräcklig utbildning framför allt inte i att hantera smittorisker och personlig skyddsutrustning. Enligt arbetsmiljölagen har arbetsgivaren det övergripande ansvaret för det systematiska arbetsmiljöarbetet och att det finns rutiner för kontinuerlig riskbedömning av den verksamhet man bedriver. Hur kan det då förekomma så många och allvarliga brister?

Vårdpersonalen inom regioner och kommuner gör fantastiska och heroiska insatser. Många har dock länge ifrågasatt om 21 regioner och 290 kommuner, var och en med egen ledning och ambitionsnivå och utan övergripande styrning, kan vara optimalt. Den ”svenska modellen” saknar motsvarighet i våra nordiska grannländer, som har avsevärt färre döda per 100 000 invånare än Sverige. Kan det möjligen finnas ett samband?

70+