Det har nu gått tio år sedan jag blev felaktigt opererad i ryggen, trots att det var höften det var fel på. Denna misslyckade operation – som det har berättats om i HP (oktober 2020) – har gjort så att jag varken kan stå eller gå utan stöd, måste gå med blöjor och inte har kunnat sova gott en enda natt under dessa 3 650 dygn. Jag undrar om de som ansvarar för vården överhuvudtaget kan ana hur det känns?
Den frågan har jag inte fått svar på. Inte heller de övriga frågor jag under nio år ställt till sjukhuset i Halmstad om den så kallade rutinoperationen och den efterföljande operation, som var den som orsakade min invaliditet.
Under resans gång fick jag även veta att det hela inte var anmält till Ivo. När det väl kom fram var det för sent för mig att göra en egen anmälan, då det ska göras inom två år.
Att något sådant här kan hända och att man därefter inte ens får svar på sina frågor av de ansvariga innebär, utöver de fysiska menen, ett stort psykiskt lidande.
Jag undrar: Har vården inget ansvar när det begås fel? Ska jag bara tyst acceptera att jag har fått återstoden av mitt liv förstört?
Bo Andersson
LÄS OCKSÅ: Bos liv förstördes av misslyckad operation
LÄS OCKSÅ: Verksamhetschefen: ”Svårt att skilja på rygg- och höftbesvär”