Det är ett begrepp som också ofta används som ett skällsord.
Chefer och företagare tycker att det är dumt att anställa oss, då vi inte är lojala. Vi byter lätt arbetsplats och vi gör inte mer än vad vi måste.
Jag har alltid älskat och sett upp till min pappa. Hans något skeva humor, lätthet att tala framför folk och det ansvar han tagit i allt han gör. Oavsett om det varit som jourhavande brandman, anställd, politiskt aktiv, ordförande för idrottsföreningen eller som pappa.
Pappa började jobba på fabriken när han var 21 år gammal. Alltid har han ställt upp vad det än gäller. Helgen kommer och lastbilar kommer inte in genom portarna. Vem åker ner och öppnar om inte pappa? Någon har skadat sig eller en maskin har stannat. Vem ringer man till? Pappa. Rygg, armar och ben är förstörda och gör ont varje dag. Han sjukanmäler sig inte även om han är sjuk. På jobbet en timme innan och efter arbetspasset nästan varje dag, för att ”ställa upp och göra lite mer”.
Anställda som har svårt för svenska och behöver hjälp att fylla i papper eller prata med HR på jobbet? Pappa ställer upp såklart.
Efter många år fick han så en tjänst där han kan sitta vid en dator. En lön som kan kallas duglig efter alla år. Nu är pappa 60 år och har minst två år till pension. Kroppen är förstörd efter allt slit och han kan snart spendera tid med barnbarnen och golfen. Pappa ”erbjuds” att få jobba på golvet igen, med treskiftsarbete och en lönesänkning på 15 procent. Enda alternativet är att varslas.
Folk klagar på ”millennials”. Vi är inte lojala, och vi jobbar inte hårt nog. Varför ska jag vara lojal? Varför ska jag jobba hårt och stötta företaget som jag jobbar i? Min pappa gjorde det, och han fick inget för det. Ett liv som kastats i rännstenen. Är det konstigt att våra yngre generationer vill ha det bättre än våra föräldrar haft det?
/pappas största fan