Ja, jag tror jag talar för just alla. Det jag saknar mest och som är så inlärt, är att få hälsa, ta i hand och hälsa. Känna av ett möte med en vän, en medmänniska. Förtroendeskapande. Ganska enkelt, och kanske för många onödigt, men för oss lite äldre viktig handling. Men nu får man inte göra detta enkla, inlärda. Av risk att smitta ner varandra.
Vi talar och läser ofta dessa dagar om, att vi saknar att få kramas, att få social närhet härigenom, men man, jag, ger inte vem som helst, var som helst en kram, men ett handslag däremot kan man utbyta med vem som och var som helst. Utom i coronatider.
Ett handslag säger för mig mycket mer i vardagliga situationer än en måhända flyktig kram till någon man knappt känner. Vi här i kalla Norden har som sed att ta i hand och hälsa. Den kramiga hälsningen har kommit på senare år och möjligen från varmare nejder. Att krama sina nära och kära är en helt annan sak, men också detta skall vi också i dessa dagar avstå från.
Ja, vi människor är mer beroende av varandra, och av varandras närhet, än vad vi tänkte före detta eländiga virus tog fäste i vårt samhälle och därmed rubbade våra invanda livsmönster och att ett handslag kunde saknas så mycket förstår jag först nu.
Så, jag hoppas på en snar coronafri framtid, som är mer tillåtande att få fysisk kontakt via ett handslag och där vi slipper gå omvägar, men är jag rädd, detta kan dröja och egna ansvaret, som ju alltid gäller, måste tas på vägen.
Många hälsningar i coronatider
Anna-Greta Bengtsson, KPR, SKPF