Jag har alltid trott att om man drabbas av en funktionsnedsättning, medfödd eller förvärvad genom sjukdom eller olycka så finns samhället där med stöd och hjälp. Det kändes tryggt.
Idag är denna trygghet helt borta. Försäkringskassan träffar inte längre de som till exempel behöver personlig assistans. Utredningen sker ofta på telefon och det är inga mänskliga bedömningar. Sedan krävs läkarintyg där en doktor ska sitta timmar med att skriva intyg om något som är så självklart så det syns för blotta ögat. Läkare som istället skulle göra bättre nytta i vården. Eftersom försäkringskassan ofta avslår ansökan om personlig assistans får kommunerna ta över. Det sker otroligt olika bedömningar i kommunerna, men många får avslag eller kraftigt reducerade timmar. Om man sedan orkar kan man överklaga till förvaltningsrätten och det tar ofta 1-2 år för svar. Blir det avslag där kan man få prövningstillstånd i kammarrätten om man har tur.
Dessa eviga utredningar som görs hela tiden, med jämna mellanrum, överklaganden som oftast den enskilde behöver hjälp med, medicinska intyg och all annan byråkrati kostar samhället massor av pengar. Lägg därtill allt lidande och oro som den med funktionsnedsättning och dess anhöriga drabbas av. Människorna finns och behoven består. De försvinner inte i Sveriges byråkratiska kvarnar.
Regeringen utreder, skickar remissrunder, utreder igen. Något som löser den akuta situationen här och nu finns inte. Kanske om några år kan det bli bra.
Vi finns här och nu och vi kräver förändring NU. Det är inte värdigt ett land som Sverige att kränka människor på detta sätt. Om det finns fusk och bedrägeri så ska dessa givetvis upptäckas och straffas hårt.
De allra flesta är vanliga, ärliga människor som kämpar varje dag för att bara få finnas till och orka med. LSS lagen är en rättighetslag som ska garanterar goda levnadsvillkor och att människor med funktionsnedsättning ska kunna leva som andra.
Var har detta tagit vägen?
Margareta Bengtsson