.
Bild: Marcus Ericsson/TT">
Replik. Apropå insändaren ”Jag drömmer om att bli lärare – inte om att bli statens polis”, 20/9.
Nej, jag tycker ej heller om den så kallade angiverilagen. Jag reagerar på insändarens utsvävningar mot polisväsendet att hon aldrig skulle kunna tänka sig det yrket och toppar med "att utvisa ett barn som försöker hitta sin trygghet i ett främmande land". I en demokrati är det viktigt att polisen följer de regler och lagar som stiftas av regering och riksdag följs. Många poliser får utföra jobb de ej önskar men ändå utför dem och det skall vi vara tacksamma för annars fungerar inte en demokrati.
Själv vet jag ej vad som är bäst att göra om jag känner till en ensam kvinna med ett barn runt 6–8 år, anmäla eller ej, om jag ser dom om cirka tre år och märker att dom haft ett helvete som papperslösa, då var det en björntjänst att ej anmäla. Papperslös, det innebär inget bankkonto, inget kreditkort utgivet här, svart jobb, ingen bostad i eget namn, ingen svensk mobil (kontantkorts finns men går väl ej att skaffa längre, om jag minns rätt), inga försäkringar vid arbetsolyckor, kan inte ens åka buss eller tåg för dom tar inga kontanter, plus ökning av affärer som blir kontantfria, bland senaste i raden stora NK i Stockholm. Totalt beroende av människor som är beredda att hjälpa till med bostad med mera.
Och dessa som skall utvisas skickas ej hem till pågående krigshärdar där de kommer ifrån, någon måtta får det vara på falska rykten. Har man asylskäl får man stanna, men fattigdom och hunger är inga asylskäl, sånt är livet, cirka 110 miljoner människor är på flykt av olika orsaker enligt UNHCR. Det är inte lätt att ta ställning tycker jag, medan andra är tvärsäkra.
Tommy Svensson