Slutreplik. Svar på insändaren ”Viltvård och jakt – vem hycklar om vad?”, 13/3.
Mycket har hänt sedan jägarnas särställning i svensk naturförvaltning stadfästes 1938. Då var det få andra än jägarna som hade intresse av den svenska djurvärlden. I dag är bilden väsentligt annorlunda med hundratusentals svenskar som regelbundet vistas i naturen. En växande andel av dessa har också synpunkter på hur djurlivet hanteras.
Men trots denna genomgripande förändring fortsätter jägarna att ha en gräddfil in i politiken, inte minst genom Riksdagens jaktklubb.
Det är för övrigt intressant att du tar upp länens viltförvaltningsdelegationer. Dessa är partssammansatta och består av 10–12 företrädare för olika intressen och näringar. Dessutom ingår fem politiskt tillsatta delegater i varje län. Tanken med de sistnämnda var att de skulle representera den breda allmänheten, men i många län är samtliga politiska företrädare också jägare.
Det var inte så det var tänkt. När viltförvaltningsdelegationerna infördes 2010 intervjuade jag dåvarande miljöminister Andreas Carlgren (C). Han betonade då att det åligger de politiska partierna att se till att deras representanter i delegationerna ska spegla svenska folket.
Jag är en av två representanter för naturvårdsintresset i viltförvaltningsdelegationen i Halland. Mina uppdragsgivare är den ideella naturvården, det vill säga inte enbart ornitologerna utan även Naturskyddsföreningen och Rovdjursföreningen. I Sverige finns cirka 30 000 föreningsanslutna ornitologer, varav 17 000 är med i riksföreningen. Men bakom mitt mandat finns också Naturskyddsföreningens cirka 230 000 medlemmar. Din jämförelse bygger alltså inte enbart på gamla och felaktiga uppgifter – den är inte heller relevant i sammanhanget.
Slutligen vill jag än en gång betona att jägarna inte skött sitt uppdrag. Det visar ju inte minst de omfattande illegala utplanteringarna av bland annat vildsvin och dovhjortar.
Anders Wirdheim