Frågan är inte om HBK är värda en allsvensk plats utan snarare om Halmstadfolket är värda ett allsvenskt lag i högsta serien. För någon passionerad supporterkultur har aldrig berikat vår så annars kulturrika stad.
Gränsen har Halmstad-folket satt till att klappa i takt när det har vaskats fram en hemmahörna.
Varifrån kommer detta lagom, försiktiga och tråkiga ifrån? Är vi rädda att använda stämbanden, eller är det rädslan av tanken att vi gör bort oss?
Är det tanken på vad grannen skulle tycka om vi skulle få för oss att stämma in med den tappra klacken i ett högt Hååå tätt följt av ett B och K? Hur hade det låtit på Örjans vall om inte det funnits en tapper supporterskara där? Ungefär lika mycket som om ni låst in er på toan släckt ljuset och bara andats. Det hade varit så tyst så att man trott att François Bronett klippt era inträdesbiljetter samt myntat den klassiska frasen – får jag be om största möjliga tyyyysnad!
I Halmstad tycker vi om vårt lag! Men vi vågar inte stötta vårt lag!
