Replik. Apropå insändaren ”Allvarligt att inte behärska skolans viktigaste verktyg”, 17/10.
Att lära sig läsa och den reversibla processen att lära sig skriva, är de mest komplicerade processerna ett barn har att genomgå under hela sin tid i skolan.
Att kurser i läs- och skrivinlärning inte är obligatoriska i lärarutbildningen i dag är helt otroligt befängt.
När vi pratar hörs ljud. För att skriva ner dessa ljud behövs symboler för ljuden, så kallade bokstäver. Det vore ju enkelt, om varje ljud hade en egen symbol/bokstav. Så är det naturligtvis inte!
Bokstäverna har namn som hörs, när vi rabblar alfabetet. Detta har ingenting med läsinlärning att göra annat än vid långt vokalljud. Så snälla ni, lär inte barnen alfabetet i tron att det hjälper dem att lära sig läsa.
Vi har ljud som har flera symboler. Ta t ex j-ljudet som har sex symboler: j-, g-, lj-, hj-, dj- och gj, där symbolen/bokstaven före j i de fyra sista är stum. Vi har ljud som saknar symboler. Vi har symboler som har flera ljud. Vi har ljud som kan stå ensamma, så kallade vokaler/självljud. De kan vara hårda eller mjuka beroende på var i gommen de bildas. Det har betydelse för stavningen av ett ord (med undantag förstås...). Vi har konsonanter så kallade medljud, det vill säga de står aldrig ensamma.
Denna kod ska alltså barnen knäcka själva, om läraren inte kan läs- och skrivinlärning. Ibland ska de lära sig läsa och skriva trots läraren och trots metoden eller avsaknad av metod över huvud taget.
Så har vi förförståelsen av ord och begrepp, det vill säga vad som är ordens betydelse och innehåll. Det gäller för föräldrar att lägga ifrån sig sina telefoner och läsa för och prata med barnen, så de får ord och begrepp. Läs för barnen även sedan de lärt sig läsa själva i början. Läs till exempel varannan sida i en bok.
Ett barn som inte kan läsa, skriva, räkna och tala, när hen går ut grundskolan är exempel på, hur vi sviker barnen i dag.
Kristina Bryngel, f d speciallärare med särskilt intresse för los (läs- och skrivsvårigheter) och dyslexi