Det är bara att gå rakt på sak. En genuin undran: vad är det som gör att chefer och ledningar inte kan erkänna när något är fel? Vad är det som gör att någon, som bär ett stort ansvar för en verksamhet, talar osanning och låtsas som att verkligheten är bättre än den är? Vad gör att en människa inte kan göra det rätta beslutet och öppet säga att det krävs förändring?
Äldrevården känns för mig som anställd som ett sjunkande skepp. Det finns absolut ingen kvalitet kvar och det är inget jag tycker ska sopas under mattan för att det ser bättre ut. Bemanningen brister. Arbetsförhållandena brister. Kunskapen brister.
Den ordinarie personalen som ofta jobbat i tiotals år orkar inte och vikarier saknar ofta kompetens som krävs för att professionellt vårda och bemöta kunderna vi möter. Det saknas kontinuitet, vilket innebär att kunder ofta träffar ny personal som de inte känner och vice versa.
Det pratas väldigt mycket om personcentrerad omvårdnad, vilket handlar om att varje kund ska bemötas utifrån sin personliga historia, sina preferenser och önskemål. Detta pratas dock bara om i teorin, för det är nämligen inte möjligt att tillämpa i praktiken som det ser ut idag.
Jag undrar verkligen vad det är som krävs för att något ska förändras? Det är människor vi talar om, äldre som förtjänar en värdig vård med kvalitet och kompetent personal som dessutom har ett intresse för sitt jobb. Det är människor som är sjuka, som behöver insatser för minskat lidande och människor omkring sig de känner sig trygga med. Det är människor som har levt ett liv och arbetat, men som på grund av sjukdom eller ålderdom inte längre klarar sig själva och behöver hjälp.
Just nu fungerar inte den hjälpen som den borde göra och jag undrar varför ingen gör någonting åt det. Ska skeppet verkligen behöva sjunka, eller finns det någon som är beredd att rädda det?
Ungt vårdbiträde