Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

En strandpipare har ordet

Jag håller gärna till vid sandstränder. Du känner igen mej på mina smått hysteriska språngräder längs vattenbrynet.

Det här är en insändare. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i insändaren. Här kan du läsa fler insändare.

Jag har också egenheten att häcka i sanden en bit från strandkanten. Mitt bo består endast av en håla i sanden och är nästan helt omöjligt att upptäcka. Mitt enda skydd är den spräckliga fjäderdräkten som gör att jag helt smälter in i naturen. Du kan passera mej på nära håll utan att upptäcka mej.

Därför var det glädjande att Västra Stranden blev ett naturreservat. Jag och mina övriga strandpiparkompisar trodde att det var något som var till för oss! Döm om vår förvåning när vi fick veta att så inte var inte fallet. Syftet med åtgärden var inte att inrätta reservat för att skydda naturen utan för att skapa territorium för våra värsta fiender. Någon häckningsro blir det inte tal om när frispringande hundar kommer nosande.

Tyvärr har vi redan blivit bortkörda från ett annat av Halmstads naturreservat nämligen Hagöns naturreservat. Där gäller permanent koppeltvång, men på grund av den dåliga skyltningen har på senare år hundägare inmutat området i tron att så här långt ut på den närmast folktomma stranden måste det väl vara fritt fram för lösspringande hundar!

Så till alla Halmstadbor - Goodbye från Strandpiparen och hans kompisar. Vi får söka oss till andra platser i hopp om att ni inte också där inrättar naturreservat.

Strandpiparen