Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

En FN-konvention som dröjer

Min största önskan för 2019 är att Sverige ska underteckna FN-konventionen om ett totalt kärnvapenförbud.

Det här är en insändare. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i insändaren. 

Den 21 januari kommer regeringens utredning om vilka rättsliga frågor som berörs för ett svenskt undertecknande att läggas fram. Sverige var drivande med att få fram och igenom konventionen. 124 av FN:s 193 medlemsländer deltog i Generalförsamlingens omröstning. Hittills är det 69 länder som har signerat och 19 som har ratificerat den. Först när 50 länder har signerat och ratificerat konventionen träder den i kraft.

Hur är det möjligt att politiskt tveka med en signering och ratificering? Hösten 2017 genomfördes det en Sifo-undersökning, den visade att 86 procent av de tillfrågade inte ville ha kärnvapen på svensk mark, en konsekvent traditionell åsikt som kämpades fram av kvinnor som Alva Myrdal, Inga Thorsson och Maj Britt Theorin sedan 1950-talet. Kärnvapen försvarar inte någon och räddar inte några länder. Däremot sätter kärnvapen demokratin ur spel genom att några få beslutsfattare själva kan utplåna allt liv på jorden inom några få min­uter. Så länge kärnvapen finns kommer vi människor alltid att leva under hotet om utplåning. Någon kan ”trycka på knappen”.

Det är människan som har uppfunnit kärnvapen. Det är också människan som kan avskaffa dem. Under kalla krigets tid ansågs kärnvapen som en maktfaktor. I dag ser de som har undertecknat och ratificerat FN-konventionen de biologiska konsekvenserna – att förstörelsen drabbar allt och alla, hela biosfären, själva livet på vår jord.

Susanne Gerstenberg, Gröna Kvinnor i Halland, Kvinnor för Fred