Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Myter och missuppfattningar hindrar Sverige från att bli bättre på organdonationer. Halmstad är inget undantag, skriver författaren och vetenskapsjournalisten Lisa Kirsebom. Bild: JACK MIKRUT
Myter och missuppfattningar hindrar Sverige från att bli bättre på organdonationer. Halmstad är inget undantag, skriver författaren och vetenskapsjournalisten Lisa Kirsebom. Bild: JACK MIKRUT

En enda organdonator kom från Halmstad

Myter och missuppfattningar hindrar Sverige från att bli bättre på organdonationer. Halmstad är inget undantag, skriver författaren och vetenskapsjournalisten Lisa Kirsebom.

Det här är en insändare. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i insändaren. Här kan du läsa fler insändare.

Sverige är bra på transplantationer. När organ kan räddas från en avliden person vet vi precis hur vi ska omhänderta dem, och hur vi ska vårda de patienter som får sitt liv räddat.

Men själva donationerna? Där ligger Sverige under genomsnittet i Europa. I Spanien har man nära 50 donatorer per miljon invånare, medan Sverige inte ens har 20.

Många tror att det är donationsregistret det är fel på. Men det stämmer inte. Spanien och Sverige har samma system, det som kallas ”förmodat samtycke”. Om man inte har angett något annat, förutsätts alltså samtycke till organdonation. Anhöriga har visserligen rätt att uttolka den avlidnes vilja, men systemet är alltså redan ”donationspositivt”.

Detta överraskar många. Donationsprocessen omgärdas av myter och okunskap – en okunskap som tyvärr sträcker sig hela vägen in dit där allt avgörs, nämligen landets nittio intensivvårdskliniker.

Den nyaste statistiken för Södra sjukvårdsregionen, där södra delen av Halland ingår, är dyster läsning. Näst sämst i landet. Nedåtgående trend. Och hur många av regionens 28 donatorer kom från Halland? En endaste en.

Så vad göra? Tre saker:

• Se till att varje intensivvårdsavdelning har en donationsansvarig. En sådan saknas i dag på mer än hälften av alla kliniker här i regionen.

• Se till att förbättra lagarna så att det blir tydligare hur den organbevarande behandlingen får gå till – ett sådant förslag presenterades bara härom veckan av regeringen, efter många års förseningar.

• Se över donationsmetoderna, så att inte bara personer döda i total hjärninfarkt, det vi kallar hjärndöd, kan donera. Med rätt förberedelser kan även personer som har dött av hjärtstopp ibland bli donatorer.

Det fantastiska med denna fråga är att den går att lösa utan miljardsatsningar, utan kampanjer. Om landets intensivvårdskliniker bestämde sig skulle de mycket snart kunna rädda fler organ.

Och det behövs. En människa i veckan dör i Sverige i väntan på organ som aldrig kommer. Det skulle inte behöva vara så – inte i Halmstad, och ingen annanstans i Sverige heller.

Lisa Kirsebom

Vetenskapsjournalist, författare till den uppmärksammade reportageboken ”Ur döden liv”. Den är också en skildring av hennes mans väntan på en livräddande levertransplantation.