Slutreplik. Apropå insändaren ”Så kan vi ha både bärris och stor variation av skog”, 17/10.
I sin replik på min debattartikel skriver Göte Carlsson om den utveckling i det svenska skogsbruket som lett fram till att skogarna blivit mörkare med mindre markvegetation. Jag håller helt med Göte om att vi behöver titta tillbaka historiskt för att förstå hur vi medverkat till att minska mängden bärris. Göte Carlsson skriver också att klövviltstammarna i Sverige bör minskas rejält. Frågan om viltstammarnas storlek är givetvis mycket viktig och behöver lyftas. Det är också ett ämne som debatteras flitigt i många forum, på riks, regional och lokal nivå.
Med min debattartikel vill jag peka på att vi också måste jobba aktivt med skogsskötsel för att minska betesproblematiken. Lösningen handlar inte bara om viltstammarnas storlek, utan också om hur vi kan öka mängden viltfoder i skogen – där bärriset är en central del. Genom ståndortsanpassning och aktiva skötselåtgärder kan vi åstadkomma en bättre balans mellan viltstammarnas födobehov och tillgången på viltfoder. Att inte plantera gran på tallmark, gallra i tid och ta tillvara potentialen i skogsbryn, våtmarker och runt skogsbilvägar är exempel på det. Det gynnar också bärriset vilket i sin tur är bra för såväl skogsproduktion som mångfald, menar jag. Även enkla åtgärder, som att alltid spara betade tallar och lövträd vid röjning och lägga tall och löv längst upp i rishögarna, kan göra stor skillnad för mängden tillgängligt viltfoder i landskapet.
Bärris är en viktig födokälla för klövvilt, särskilt under vinter och vår. Den minskning som skett av bärrisens marktäckning stör skogens näringsbalans vilket påverkar insekter, fåglar och däggdjur och leder till ökade betesskador i ungskogen. Genom att gynna bärriset bidrar vi till en bättre näringsbalans i markfloran, högre biologisk mångfald och ljusare och trevligare skogar. Dessutom minskar vi risken för betesskador om vi ger älg och annat klövvilt större tillgång till annan föda som de är anpassade för att äta, så att de slipper att frekvent gå till tallplanteringarna för att hitta mat.
Karin Fällman Lillqvist, hållbarhetschef på Skogssällskapet