Jag läser med bestörtning i HP att allt fler barn och unga placeras i särskola, jag har själv befarat det av egen erfarenhet hur det kan gå till i en kommun som står inför stora besparingar.
Det behöver inte ha med antalet diagnoser att göra, eller att skolan ställer högre krav i dag. Det är att vifta bort det allt för lättvindigt när assistenterna och möjligheten till stöd i vanlig klass tryter, då återstår särskolan som ett alternativ och bedömningarna kan bli godtyckliga, även om det inte ska eller får vara så. För barnet/eleven kan det få förödande konsekvenser i framtiden.
Uppföljningen som ska göras var sjätte månad uteblir och en elev som hade kunnat gå i vanlig klass med eller utan stödperson blir kvar i särskolan, vilket begränsar möjligheterna inför framtida vägval.
Vem för de här barnens talan? Som vårdnadshavare är man bara tacksam om ens barn överhuvudtaget får någon slags hjälp och man är helt utlämnad till vilka resurser kommunen har.
När allt annat kostar sparas det in på samhällets allra svagaste. De orkar göra minst motstånd och utgör få röster i valen, så dem kan man offra. Men vad säger det om samhället? Det är lätt att rasera något bra, men mycket svårare att bygga upp det igen.
Men när vi nu kan konstatera fakta, att det skrivs in allt fler barn i särskolan, så måste vi gå till botten med det. Även om det visar sig ha med effektiviseringar att göra, det är barn och ungdomar det handlar om – vår framtid. Det handlar om en så bra framtid som möjligt för varje enskild individ.
Stina Isaksson (SD),
Sverigedemokraterna Hylte
LÄS MER:Särskolan växer, oklart varför