En tidigare stark hand i arbetsför ålder, nu blåmärkt av otaliga stick
En vårdande hand som har stuckit, tagit mätvärden, försökt utskilja genom imman på visiret, smekt en kind
En knubbig liten hand, så ny i världen, med gropar vid knogarna, ett skinn så lent och oförstört
En ung hand, med en förhårdnad vid insidan av långfingret utav otaliga tentor, händer som övergår i ljusa slanka armar
Alla dessa händer. Samt många fler.
En hand kan ha tur att en oidentifierbar person hinner röra, kanske hålla handen någon sekund, med sin egen latexbeklädda hand.
Ett sådant tillfälle dämpar tillfälligt de höga ljuden, larmen och den inre oron som inte syns.
Så många händer har förblivit orörda.
Ensamma.
Rädda.
Kan man känna sig ensam och rädd trots att man sover en konstgjord sömn?
Tiden har inte räckt till.
Antalet latexbeklädda händer har inte räckt till.
Sakta men säkert, strax ovanför den skrynkliga handen, den starka handen, den vårdande handen, den knubbiga lilla handen, den unga handen – och många fler händer – vid handledens insida, utåt höger, närmast som i en grop mellan tunna ben och senor.
Där saktar livet in.
Och handen är ensam.
Marita Vodopija Fransson