Sedan 2000 har andelen barn under fattigdomsstrecket ökat från 8 till 16 procent (Tapio Salonen).
Förväntad livslängd hos män med högre utbildning jämfört med lägre utbildning i två olika bostadsområden i norra Stockholm skiljer 15 år. Liknande effekter ses bara efter krig.
Giniindex, det bästa måttet på ojämlikhet, fortsätter att stiga sedan 2000. Som väntat faller Sverige i välfärdsrankingen.
Ojämlikhet i utbildningssystemet minskar chanserna för stora ungdomsgrupper att ta sig fram i samhället.
Den svenska ekonomin fortsätter att växa det senaste decenniet.
Toppinkomster drar ifrån medianinkomsten framför allt genom kapitalinkomster som beskattas fördelaktigt.
Möjligheten för unga och låginkomsttagare att hitta bostad som de kan betala minskar trots att problemen varit kända i många år.
Fördelningspolitikens förmåga att jämna ut inkomstskillnader har minskat drastiskt.
Sverige har sedan länge en topposition i förvärvsfrekvens vilket inte vägs in i arbetslöshetssiffrorna. Vi har snarare brist på arbetskraft i de flesta yrken.
Min fråga: vilken politik eller brist på politik ligger bakom dessa allvarliga siffror. Spelar den nyliberala marknadspolitik som vi fått leva med sedan 1990-tals- krisen en roll?
Varför saknas konkreta förslag i Januariöverenskommelsen att på allvar ta tag i detta?
Varför tror ni folk är förbannade och flockas hos missnöjespartier som varken kan eller vill formulera lösningar?
Varför inser vi inte att folk har svårt att acceptera helt nödvändig, akut klimatpolitik när man upplever sådana brister i vardagen?
Politik måste hänga ihop och binda samman i dagens krisartade läge!
Nils Werner
Halmstad