Jag reagerade, med upprördhet och förfäran på vad Roland Adler skrev i HP 20/2 om att föräldrar skulle dömas för sina minderåriga barns eller ungdomars brott, där nämndeman Adler också ger synpunkter på hur barn och familjer ska tillrättaföras redan i förskola och skola.
Nämndemannasystemet kom till, historiskt sett, för att ”den breda allmänheten” skulle ha insyn i hur rättsskipningen gick till, och att domstolarna dömde rättvist.
Nämndemannasystemet har mist detta sitt berättigande för länge sedan. Nämndemännen är politiskt valda, man behöver inte ha någon särskild utbildning eller erfarenhet av människor, för att bli vald - och inte för att man är särskilt kunnig, eller har god förmåga till medkänsla, i detta fall med vilsna barn/ ungdomar och deras familjer.
Tyvärr är Adlers inlägg ett tecken på att systemet med nämndemän i domstolarna behöver avvecklas, eller åtminstone i grunden omarbetas. Blev också undrande - Roland Adler undertecknar sin insändare med ”nämndeman” - gör han detta som representant för domstolen, är det ett personligt tyckande? Skulle juristdomaren eller åklagaren också kunna gå ut i media med ett sådant ”utspel”?
Vad vet Adler om hur barn och föräldrar kan kämpa och ha kämpat, i ett hårdnande samhällsklimat, med alltmer högljudda politiska rop på längre straff, även för ungdomar, som inte mognat till en vuxens möjlighet till konsekvenstänkande? Även om föräldrar gjort sitt bästa kan det gå ”snett” för en ungdom i ett utvecklingsskede i livet, och då är det omgivningens/ samhällets ansvar att försöka hjälpa den unge till en bättre utveckling, och det gör man inte genom att döma föräldrarna för barnets brott.
Visst har familjesituationen betydelse i ett barns uppväxt, men det finns också många krafter - ibland destruktiva - i samhället, som föräldrarna inte rår över.
Det finns ett indianskt ordspråk som låter sålunda: ”Döm ingen innan du gått 14 dagar i hans/ hennes mockasiner”.
Eva Jonson