Replik
Svar till Kajsa Dovstad, ledare, 14/2.
1968-rörelsen. ”Låt det inte bli 50 år till med 68-vänstern” utropar Kajsa Dovstad, HP:s ledarskribent 14/2. Hon anser att denna vänster fortfarande har ett alltför stort inflytande på samhällsdebatten. Att den orsakat en skola i förfall, att dess antirasistiska kamp är kontraproduktiv och att vårt land skulle vara ett bättre land utan denna vänster. Hon anser att ”breda lager av vänstern” har svårt att säga att demokrati är bättre än diktatur.
När de amerikanska B52-orna vräkte ut växtgifter, splitterbomber och napalm över ett av världens fattigaste länder för att ”bomba dem tillbaka till stenåldern”, protesterade vänstern. Detta innebär inte automatiskt att man stöder diktaturer. ”Breda lager av borgerligheten” stöder försäljning av vapen till den militärt aggressiva och stenhårt förtryckande diktaturen Saudiarabien. Betyder detta att de föredrar diktatur framför demokrati?
Dovstad har missat att 70-talets vänsterklimat redan i början på 80-talet ersattes av en högersväng, då Svenska arbetsgivarföreningen ledde en påkostad propagandakampanjen för ett systemskifte.
Min bild av 1968-rörelsens följder skiljer sig från ledarskribentens. Ofta har berättelserna om denna epok handlat om tes-tuggande maoister och rödgardister i Stockholm. Men runtom i landet uppstod under och efter 1968 en mängd organisationer och grupper engagerade för fred, miljö, mänskliga rättigheter, jämställdhet och internationell solidaritet. I lilla Halmstad, fanns eller finns åtminstone ett fyrtiotal sådana.
I skriften ”Lymlar och ligister med pamfletter och plakat. 50 år med alternativrörelser” (BoD 2017) har jag samlat några minnen och berättelser från dessa organisationer.
Nils E Eriksson