Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer
Trots att forskare känner till risken med de globala utsläppen och kommunicerar detta, så såg de inte ut att minska år 2020 heller – innan coronapandemin slog till. Bild: Andreas Hillergren

Virve Ivarsson: Vår livsstil innan pandemin hotar fler liv än covid-19

Coronapandemin är ett utmärkt tillfälle för staten att sluta stödja den fossila industrin och för journalister att förklara för allmänheten att vår vanliga livsstil dödar oss.

HP:s ledarredaktion är oberoende liberal. Fristående gästkrönikörer representerar ett bredare politiskt spektrum.

Jag har en observation i mig som jag knappt vågar säga högt – men herregud vad min oro har minskat i och med att coronapandemin slagit till. Det låter nog konstigt, men min dagliga oro var så mycket större innan världens länder stängde ned för att försöka begränsa spridningen av viruset.

Vad berodde då det på? Jo, att jag läser mycket om klimatläget och att jag varje dag innan virusutbrottet vaknade av och somnade till ljudet av bilarna på den stora vägen utanför mitt fönster och fick ångest.

Jag tänkte på att de globala utsläppen ökat med 1-2 procent de senaste åren men måste börja minska i år för att vi ska kunna hålla planeten på en stabil nivå.

För fortsätter vi att släppa ut på samma nivåer som vi gjorde 2019 så beräknar Johan Rockström, professor i global miljövetenskap, att planeten kommer att nå katastrofala 3–4 graders värme redan om 80 år .

FN:s klimatpanel IPCC räknar med att om utsläppen fortsätter vara på samma nivå som de var 2019 så kommer – för att bara nämna en av många konsekvenser – ett barn som föds i dag när det är 80 år att leva i en värld där 73,9 procent av världens befolkning möter minst 20 dagar om året av dödlig hetta. Och för många världen över kommer dessa dödliga temperaturer då att vara norm.

Dessutom riskerar en sådan temperaturökning att utarma ekosystemen så mycket att jordens temperatur stiger ännu mer så att planeten till slut blir obebolig för människor.

En halvrolig tanke för den som just fyllt 30 år och gärna vill skaffa barn. Eller för den som bara överhuvudtaget tycker att det är vansinne att vi håller på och förstör förutsättningarna för att människan ska kunna leva på jorden – för att vi inte förmår att ändra våra vanor.

Men gör världens länder de förändringar som krävs för att kraftigt reducera sina utsläpp så lär andelen av världens befolkning som möter minst 20 dagar av dödlig hetta om 80 år vara betydligt färre – 47,6 procent. Vid den tiden beräknas då planetens temperatur i så fall ha börjat stabilisera sig.

Trots att forskare vet och kommunicerar detta så såg de globala utsläppen alltså inte ut att minska år 2020 heller – innan coronapandemin slog till. I och med att världens länder stängt ned och människor i hög grad stannat hemma på grund av krisen ser utsläppen faktiskt ut att minska 2020.

Och ja, det minskar min oro – i alla fall tillfälligt.

För jag upplevde också att det största hindret för förändring var att alla var så upptagna med sina veckoscheman och ekorrhjul – varken privatpersoner eller olika slags ledare verkade innan pandemin känna att de hade tid att prata om eller genomföra större samhällsförändringar. Få verkade tycka att det kändes särskilt prioriterat eller lätt att veta hur man skulle gå till väga.

Men så befinner vi oss plötsligt i ett läge där arbetslösheten skenar och den fossila industrin ber om stöd från staten för att överleva. Och plötsligt blir det tydligt att vi nog inte klarar vägen framåt utan större samhällsförändringar.

Dessutom har världens ledare ett utmärkt läge att sluta att med statliga pengar stödja den fossila industri som dödar oss. Varje enskild människa har fått tid att stanna upp och fundera på hur hon egentligen lever och på vad som är viktigt.

Jag vet inte om jag behöver säga det men självklart är en pandemi ingenting bra i sig, coronakrisen har många fruktansvärda effekter och jag är också rädd i denna situation. Självklart hade man önskat att det inte krävdes en pandemi för att de globala utsläppen skulle minska.

Utsläppsminskningen visar också att det inte räcker med att minska resandet för att rädda klimatet och att utsläppen minskar i år säger ju ingenting om hur utsläppen kommer vara nästföljande år.

Men jag reagerar när den allmänna beskrivningen i media är att vi i våra nu nedskalade liv befinner oss i någonting fruktansvärt och att det önskvärda och positiva är om vi så snart som möjligt får återgå till vår livsstil innan pandemin.

För det sätt vi levde på innan pandemin hotar betydligt fler liv än vad covid-19 gör och det på ett ödesdigert sätt. Det är journalistikens uppgift att göra allmänheten medveten om det och initiera diskussioner om hur vi kan lägga om samhället så att vi rent krasst kan säkra mänsklighetens överlevnad och börja leva på ett mer hållbart sätt.

För min dagliga oro för klimathotet har gått ned av coronautbrottet, men den stiger när jag hör människor i maktposition beskriva en tillbakagång till vår livsstil innan pandemin som oproblematisk.

Plötsligt är alla så mycket mer öppna för att diskutera större samhällsförändringar som dessutom kan ge oss en hållbar framtid. Ansvaret vilar i det läget tungt på journalister – och andra som arbetar med att informera allmänheten – att se till att de debatterna verkligen blir av.