Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Skolverket lär inte av historien

Skolverket kan inte få godkänt på detta förslag till ämnesplan. Bristerna är alltför många och alltför grava. Det skriver Hans Albin Larsson om förslaget till ny ämnesplan i historia för gymnasiet, och som menar att det borde tagit fasta på att skapa sammanhang i studierna genom att betona det kronologiska förloppet.

HP:s ledarredaktion är oberoende liberal. Fristående gästkrönikörer representerar ett bredare politiskt spektrum.

Förstår man sammanhanget bakom Putins handlingar utan att veta något om det kalla kriget? Svenska skolelever läser korta kurser i historia och deras kunskaper blir därefter. Den som tror något annat kan ställa ett antal kontrollfrågor kring epoker eller viktigare historiska händelser till yngre släktingar. Okunskapen är självfallet inte elevernas fel. Ansvaret vilar på naiva folkföreträdare som under sextio år förminskat utrymmet för historieämnet, trots muntliga betygelser om vikten av att bekämpa historielöshet.

Den garanterade tiden för historia ligger i grundskolan på under 20 timmar per läsår. Då behöver undervisningen vara mycket genomtänkt för att ge eleverna någon sorts grundkunskap och kronologisk reda. Utformningen av de kursplaner som ska träda i kraft hösten 2022 kan omöjligen leva upp till detta. Inga epoker förutom antiken förekommer i det centrala innehållet och det mest återkommande begreppet är historiebruk, som för att vara begripligt fordrar det som saknas, nämligen ett kronologiskt sammanhang.

Fortsättningsvis ska gymnasieeleverna få sammanfattande ämnesbetyg som slutbetyg. Därför ska gymnasieskolan få ämnesplaner. Skolverket tycks i sitt förslag till ämnesplan felaktigt ha utgått från att alla elever har inhämtat grunderna i historia i grundskolan. Endast ett fåtal gymnasieelever studerar mer än någon grundläggande kurs, kallad nivå 1.

Dessa kurser består enligt förslaget av ett antal fördjupningar, där sökandet efter ett ”politiskt korrekt” innehåll tycks ha besjälat författarna. Resultatet ger ett disparat eller spretigt intryck. Tidsperioder eller fenomen knutna till olika epoker och olika delar av världen har satts samman till kursinnehåll på ett sätt som verkar närmast godtyckligt.

I endast en av de kortaste kurserna, den med minst brister, föreskrivs det självklara, att de historiska epokerna ska tas upp. De saknas ju i grundskolan. Sedan kommer ”Industrialisering och demokratisering under 1800- och 1900-talen i Sverige ur olika perspektiv, till exempel miljömässiga, genusmässiga och sociala” och ”Övergripande om avkoloniseringsprocesser i Afrika, Asien och Mellanöstern efter 1945 ur olika perspektiv, till exempel ideologiska och ekonomiska.” Detta följs upp med ”De nationella minoriteterna, däribland urfolket samerna. Historiska rötter i Sverige” och avslutas med ”Exempel på samband mellan skeenden i det förflutna och förhållanden i nutiden”, vilket är märkligt, eftersom alla nutida förhållanden har en historisk bakgrund.

Andra märkliga punkter är till exempel: ”Hur begreppen orsak och konsekvens kan användas för att beskriva och förklara kontinuitet och förändring i relation till det historiska innehållet”; ”Kulturuttryck och kulturutövning mot bakgrund av industrialisering, demokratisering, avkolonisering, globalisering och migration ur ett maktperspektiv, till exempel i frågor om genus, frihet, förtryck, motstånd och kulturell dominans”; ” Idealistiska och materialistiska förklaringsmodeller. Hur begreppen orsak och konsekvens samt aktör och struktur kan användas för att beskriva och förklara kontinuitet och förändring i relation till det historiska innehållet.”

Urfolket samer och de nationella minoriteterna har tidigare saknats i gymnasiekurserna. Nu blir det nu tvärtom och med råge, trots att de finns med i grundskolans kursplaner på både mellan- och högstadiet. Däremot saknas, liksom i grundskolan, en ordentlig översikt av Sveriges historia i dess helhet, det vill säga sammanhanget kring de nationella minoriteterna och urfolket samerna.

Urfolkens historia i världen markeras på nivå 3 med följande sats: ”Hur postkoloniala perspektiv kan påverka förståelsen av avkolonisering, globalisering, migration och situationen för urfolk i olika delar av världen”. Detta hade kanske varit möjligt att studera men återigen riskerar den goda ambitionen att bli lösryckt ur sitt sammanhang, eftersom någon översikt av världshistorien heller inte finns. Det som kursplaneförfattarna lyckats bäst med är faktiskt historiebruk, som dock mer än något annat redan finns i grundskolans kursplan.

Hur borde då förslaget till ämnesplan varit utformat? Det borde tagit fasta på att skapa sammanhang i studierna genom att betona det kronologiska förloppet, vad som kan kallas realhistoria, och med utgångspunkt i svensk, nordisk och europeisk historia som grund för globala utblickar och perspektiv.

Naturligtvis måste ett urval göras och då på ett sätt som framstår som logiskt. Fördjupning och diskussion kring tolkningar blir meningsfullt om denna grund finns, annars inte. Repetition av den kronologiska ryggraden från den anorektiska grundskolekursen är helt nödvändigt men däremot inte återkommande omtugg av andra delar.

Skolverket kan inte få godkänt på detta förslag till ämnesplan. Bristerna är alltför många och alltför grava. Förslaget innebär dessvärre, om det beslutas, att historielösheten kommer att fortsätta. Våra gymnasister och Sverige förtjänar bättre än så.

Hans Albin Larsson

professor emeritus i historia