Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

"För det är ju det som är det ovanliga här – att arbetsgivarna struntar i att teckna avtal med de fack som kan ge fredsplikt i utbyte – inte att arbetstagarna organiserar sig i två olika organisationer." Bild: Roger Larsson

Vi kan inte kompromissa bort vår rätt

Varken lagstiftning eller den svenska modellen utgör något hinder för Sveriges hamnar att teckna ett helt normalt kollektivavtal med oss, skriver Eskil Rönér från Hamnarbetarförbundet i en replik.

Det här är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i debattartikeln.

Replik till ”Hamnstrejken hotar jobb och tillit”, 6/2 2019.

Hamnarbetarförbundet vill ha ett kollektivavtal helt enligt gällande rättspraxis på svensk arbetsmarknad. Det vi föreslår är ett likalydande avtal som det arbetsgivarorganisationen redan har med Transportarbetarförbundet. Vi kräver inga tillägg eller ytterligare rättigheter. Det är en vanlig missuppfattning att vi också har blivit erbjudna just det, men det stämmer inte.

För att teckna avtal med oss kräver arbetsgivarna att vi ska avstå rättigheter utöver gällande praxis när det gäller möjlighet att företräda våra medlemmar lokalt, och att driva avtalsbrott till Arbetsdomstolen. Efter att förhandlingar med arbetsgivarna strandat tvingas vi nu ut i konflikt.

Men våra punktstrejker står hittills bara för en knapp sjundedel av de totala konflikttimmarna. Resten är arbetsgivarnas lockouter, som stänger ute personalen och stänger ner produktionen runtom i landet.

Att teckna kollektivavtal med Hamnarbetarförbundet innebär att det blir ett så kallat andrahandsavtal. Det är vi medvetna om, och så sent som förra veckan föreslog vi följande formulering för Sveriges hamnar, vilken de omedelbart avvisade:

”Parterna träffar kollektivavtal med innehåll enligt vid tidpunkten för detta avtals slutande gällande villkor i avtalet mellan Svenska Transportarbetareförbundet och Sveriges hamnar (Hamn- och stuveriavtalet) med i detta avtal angivna villkor. Avtalet med bilagor garanterar Svenska hamnarbetarförbundet samma förmåner och villkor som enligt detta avtal tillkommer Svenska transportarbetareförbundet och dess medlemmar, dock med de avvikelser som enligt praxis följer av att avtalet är ett så kallat andraavtal.

Detta avtal har samma giltighetstid och uppsägningsbestämmelser som Hamn- och stuveriavtalet.”

Att samma yrkesgrupp organiseras av flera fackförbund är vanligt på svensk arbetsmarknad. Framför allt på tjänstemannasidan men det förekommer även i arbetaryrken. I debattartikeln från Industriarbetsgivarna menar skribenterna att det vi vill ha är omöjligt i hamnarna med hänvisning till industriförbundsprincipen.

Industriförbundsprincipen är i själva verket LO:s interna organisationsplan, där de har bestämt vilket av deras förbund som ska teckna avtal i vilken bransch. Det finns ingenting i lagen som gör skillnad på tjänstemän och arbetare. Varken lagstiftning eller den svenska modellen utgör alltså något hinder för Sveriges hamnar att teckna ett helt normalt kollektivavtal med oss och på så sätt säkra heltäckande fredsplikt i branschen.

För det är ju det som är det ovanliga här – att arbetsgivarna struntar i att teckna avtal med de fack som kan ge fredsplikt i utbyte – inte att arbetstagarna organiserar sig i två olika organisationer.

I flera hamnar är alla eller en majoritet av hamnarbetarna medlemmar i förbundet, exempelvis här i Halmstad. Vi är också måna om landets industri, import och export. Men vi kan inte kompromissa bort vår rätt att i ett demokratiskt land bli företrädda av den fackliga organisation vi själva har valt. Det kräver vi respekt för.

Eskil Rönér

ordförande Hamnarbetarförbundet

LÄS MER: Hamnstrejken hotar jobb och tillit