Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

”Sverige ligger på högsta nivån i Europa när det gäller dödligt skjutvåld.” Bild: Christine Olsson/TT
”Sverige ligger på högsta nivån i Europa när det gäller dödligt skjutvåld.” Bild: Christine Olsson/TT

Våldet kryper allt närmare civilsamhället

Halmstadbor har, precis som många andra svenskar, en befogad oro inför samhällsutvecklingen. Det skriver Alan Kocevic.

Det här är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i debattartikeln.

Artikeln ”Otrygga Halmstadbor upplever att brottsligheten ökar – statistiken visar motsatsen” (HP 7/9) är ännu ett misslyckat försök till moralisk relativisering. Det är inte möjligt att frikoppla Halmstad från hur situationen ser ut nationellt. Dödsskjutningarna har exempelvis ökat med 75 procent under årets sju första månader. Förvisso sker de flesta mord inom kriminella miljöer, men våldet kryper allt närmare civilsamhället. Oskyldiga människor skadas bara för att de råkar befinna sig på fel plats, vid fel tidpunkt.

Rubriker som ”Kvinna och yngre barn skjutna vid lekplats i Eskilstuna”, ”Den eller de som gjort det här har visat en total likgiltighet för andras liv” och ”Adriana, 12, blev mördad – vapnet använt i musikvideo” får vem som helst att förstå att det grova våldet kryper allt närmare oskyldiga människor.

Dessutom konstaterar Brå följande i sin studie från 2021 efter att ha jämfört dödsskjutningar i Sverige med 22 andra europeiska länder under 19 år, mellan 2000 och 2019: Sverige ligger på högsta nivån i Europa när det gäller dödligt skjutvåld. Är det då konstigt att Halmstadbor upplever en ökad otrygghet eller att våldet ökat? Halmstadbor lever ju inte i ett vakuum, frånskilda av det som försiggår i resten av vårt land.

Uppklaringsstatistiken när det gäller grova våldsbrott är minst sagt undermålig. Polisen gör säkert vad de kan för att lösa brotten, men bristen på resurser gör att de endast klarar upp 26 procent av de dödliga gängskjutningarna. Dessutom har vi i Sverige höga beviskrav (i sig inget negativt), men orimliga beviskrav för den här typen av våldsbrott. Det svenska rättssystemet är inte rustat för den här typen av våldsbrott.

Vi behöver arbeta både kortsiktigt och långsiktigt för att bekämpa det dödliga våldet. Det är många som invänder mot implementering av strängare straff med motiveringen att det inte minskar andelen grova våldsbrott. Det är förvisso sant att det saknas ett kausalt samband mellan stränga straff och reducerad brottslighet, men det finns en annan aspekt av straff som ofta glöms bort i den svenska debatten. Det är nämligen brottsofferperspektivet. Straffet måste stå i proportion till brottet.

Vi har i nuläget alldeles för korta straff i förhållande till vissa brottskategorier. Exempelvis är straffet för en våldtäkt ger fängelse i tre år. Det är i min mening ett alldeles för milt straff sett till de förödande konsekvenser som det medför för brottsoffret.

I Danmark arbetar polisen intensivt och mer framgångsrikt mot gängrelaterat våld. Dels skärper man straffen tillfälligt mot gängrelaterad brottslighet i de berörda områden, dels effektiveras samarbetet med socialtjänsten och föräldrarna till minderåriga som rekryteras av gängen. Polisen och socialtjänsten gör hembesök för att direkt påtala för föräldrarna att deras barn håller på att rekryteras av gängen. Byråkratin står inte i vägen för samarbetet mellan polisen och socialtjänsten och informationsutbytet mellan berörda myndigheter sker mycket snabbare.

Dessutom beslagtar man mer vapen och narkotika med hjälp av visitationszonerna i de mest utsatta områden. I Danmark är det också lättare att bli fälld för en gängrelaterad skjutning än i Sverige. Att skylla på någon annan gör att samtliga blir fällda för ett brott, om det finns tillräckligt med bevisning i övrigt så klart, så som övervakningskameror, vittnen, filmer från privatpersoner eller dna.

Detta sammantaget visar att Halmstadbor har, precis som många andra svenskar, en befogad oro inför den här samhällsutvecklingen. Huruvida våldsstatistiken just i Halmstad sammanfaller med Halmstadbornas upplevda oro är inte särskilt relevant, då diskrepansen kan bero på många komplexa faktorer.

Alan Kocevic

Laholm