Debatt 1/10. Den nuvarande situationen i svensk politik, som har flera gemensamma nämnare med utvecklingen i andra europeiska länder, visar på en viktig ideologisk vindkantring.
Det har i Sverige talats mycket om socialdemokratins kris, men vad man dock inte talat lika mycket om är liberalismens tillbakagång som politisk rörelse över hela Europa. Utvecklingen har därmed markerat att både den reformorienterade socialdemokratin och liberalismens ideologi och politiska praktik synes ha kommit till vägs ände.
Det är värt att betona att dessa politiska rörelser har mycket gemensamt i att värna en politik baserat på förnuft och upplysning, på principer om att alla människor ska behandlas med lika omsorg och respekt och på betydelsen av internationalism och frihandel.
Mot detta har en starkt växande politisk rörelse över hela Europa kommit att betona värden som nationalism, etnicitet, identiteter och en allmän skepsis mot exempelvis samarbetet inom EU.
Både liberalismen och socialdemokratin har haft betydande svårigheter att bemöta denna utmaning och intresset för förnyelse har inte stått högt på dagordningen.
Socialdemokratin förknippas i Sverige med förvaltning av makt och där man tappat en tidigare stark förankring i breda folklager.
Dagens svenska liberaler har tydligtvis fastnat i ett tidigare framgångsrikt koncept – Alliansen – som allt färre förmår att ta på allvar.
Sverigedemokraterna, med växande sympatier från exempelvis en betydande grupp lokalpolitiker inom M och KD, har i stället skjutit fram sina positioner och polariserat den politiska debatten i Sverige.
Det vi nu ser i talmannens kontor i riksdagen är ett möjlighetsfönster för dessa två antagonistiska samhällsuppfattningar. Det är ännu inte avgjort vem som blir mest framgångsrik.
Det är dock uppenbart att Sverigedemokraternas alternativ gynnas av ett dödläge och det är också uppenbart att om Alliansen lever kvar i sin självfixerad framgångsmyt så ges SD ytterligare vind i seglen. Jimmie Åkesson kommer, även om han just nu håller sig med en annan retorik, att vara mycket medgörlig till att släppa fram Ulf Kristersson som statsminister. Detta skulle tveklöst förskjuta, även med besjälade liberaler i regeringen, den politiska huvudfåran i riktning bort mot det som tidigare utgjort en socialdemokratisk och liberalt färgad samhällsuppfattning.
Om möjlighetsfönstret ska öppnas på det andra hållet vilar ett mycket stort ansvar på Annie Lööf, Jan Björklund och Stefan Löfven att inte bara kompromissa över blockgränsen utan också att söka sig fram mot ett förnyat reformpolitiskt åtagande i svensk politik.
Jörgen Johansson
docent i statsvetenskap vid Göteborgs universitet