”Huvudfasaden mot Stora torg består av en rektangelformad skärm som bärs upp av en pelargång. Den uttrycker både balans och dynamik, både stillhet och rörelse. Det är inte illa!”
”Huvudfasaden mot Stora torg består av en rektangelformad skärm som bärs upp av en pelargång. Den uttrycker både balans och dynamik, både stillhet och rörelse. Det är inte illa!” Bild: Björn Petersen

Nya byggnader väcker sällan någon entusiasm

Är dagens arkitekter beredda att ta ett steg tillbaka och ta till sig kritiken och bejaka traditionen som en naturlig utgångspunkt i framtidens byggande? Den frågan ställer sig Björn Petersen, som menar att Rådhuset i Halmstad är en lyckad hybrid mellan det traditionella och det moderna.

Det här är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i debattartikeln.

ANNONS
|

Hur kommer det sig att nya hus, framför allt stora offentliga byggnader, sällan väcker någon entusiasm hos allmänheten? Samtidigt beundras de och försvaras av arkitektkåren.

Gräsrotsrörelsen Arkitekturupproret med över 50 000 medlemmar har kanaliserat missnöjet hos allmänheten, och på sistone har ett par partier, M och SD, öppnat för att ge allmänheten mera inflytande över gestaltningen av ny arkitektur. I Halmstad har nyligen frågan om ett nytt stort hotell i centrum avgjorts genom en kommunal folkomröstning där invånarna sade nej.

Varför ser vi denna diskrepans mellan allmänheten och professionen? Traditionen betyder naturligtvis en hel del. Ända sedan antiken har arkitekturen till det yttre strävat efter egenskaper som balans, symmetri och proportionalitet.

ANNONS

Under 1900-talet bryts den här traditionen, och den yttre formen underordnas den inre funktionen. Ny teknik möjliggör också att alla tekniska begränsningar kan övervinnas. Nu kan man revoltera mot föregående seklers uppfattningar. Nu vill man dekonstruera och individualisera till varje pris, inom arkitekturen såväl som inom andra kulturområden.

Konstruktionsmaterial som betong och (rostiga) stålbalkar kan få en oväntad plats i solen från ett tidigare liv i det fördolda. Olika bisarra skapelser ser dagens ljus som det ut-och-invrängda Centre Pompidou i Paris eller Turning Torso i Malmö.

Bland tongivande arkitekter blir det viktigt att lämna sitt personliga, individuella avtryck, sitt signum, att sticka ut, att vara kaxigt rebellisk.

Måste det alltid vara antingen eller; kan det inte vara både och? Jo. Rådhuset i Halmstad från 1938 är verkligen ett fint exempel på en sådan lyckad hybrid, skapad av arkitekterna Ahlbom och Sterner. Huvudfasaden mot Stora torg består av en rektangelformad skärm som bärs upp av en pelargång. Den uttrycker både balans och dynamik, både stillhet och rörelse. Det är inte illa!

Hur har arkitekterna burit sig åt? Jag misstänker att de har använt sig av det gyllene snittet – medvetet eller intuitivt! Genom det gyllene snittet, lodrätt något till höger om de höga fönstren uppnår man en förskjuten, dynamisk symmetri. (Gyllene snittet är en metod som något förenklat går ut på att dela en rektangel med vissa mått i ytterligare en mindre rektangel med samma proportioner, i rät vinkel mot den större).

ANNONS

Den strama arkitekturen lättas upp och sekonderas av de många förnämliga konstverken. Klockspelet med sina gyllene figurer, klockan med sin stentavla och det krönande skeppet bildar tillsammans en stark vertikal trio. Glöm inte heller bort Bernard Andersons charmiga, halvt dolda små tegelreliefer på fasaderna!

Är dagens arkitekter beredda att ta ett steg tillbaka och ta till sig kritiken och bejaka traditionen som en naturlig utgångspunkt i framtidens byggande?

Björn Petersen

före detta landsantikvarie i Halland

ANNONS