Sverige förde på 1960- och 1970-talen en framsynt energipolitik med utbyggnad av vattenkraft, kärnkraft och fjärrvärme, vilket ledde till god tillgång på energi för hushåll och industri. Dessutom minskade vårt beroende av fossila bränslen drastiskt, trots att klimatfrågan inte alls var uppmärksammad på den tiden. För ett land som saknar egna fyndigheter av kol, olja eller naturgas blir det en stor ekonomisk fördel att inte vara alltför beroende av dessa energislag.
På 1970-talet hände något: Centerpartiet och den nyfödda miljörörelsen, som senare gav upphov till Miljöpartiet, blev skeptiska till kärnkraft. Härdsmältan i Harrisburg 1979 skruvade upp kärnkraftsmotståndet trots att ingen människa kom till skada och den inte ledde till några omfattande utsläpp. Socialdemokraterna, som fram till dess varit drivande i utbyggnaden av kärnkraft, fick kalla fötter och drev av taktiska skäl fram folkomröstningen om kärnkraft 1980 med tre alternativ, alla för avveckling av kärnkraften.
Sedan dess har Sverige plågats av ett irrationellt kärnkraftsmotstånd och en naiv övertro på förnybara energikällor. På 1980-talet talades det om att all kärnkraft skulle vara avvecklad till 2010. Man trodde att sol, vind och biobränsle skulle kunna ersätta all kärnkraft i Sverige.
De tydligaste effekterna av kärnkraftsmotståndet blev att ingen ny kärnkraftsreaktor har byggts i Sverige sedan 1985, och att Barsebäck avvecklades 1999-2005, vilket gjorde Skåne beroende av att importera kolkraft från Danmark. Men det har funnits en mängd andra åtgärder med mer subtila effekter. Vi har haft ekonomiska pålagor som effektskatt, absolut förbud mot nybyggnad, allt som kunde kallas förberedelse för nybyggnad (det så kallade tankeförbudet) och ständigt nya säkerhetskrav. Detta har lett till att kompetens och forskning gått förlorad.
Vi har fortsatt kunna skörda frukterna av den framsynta energipolitik som fördes på 1960- och 1970-talen, med positiv påverkan på både ekonomin och klimatet. Internationella forskare framhåller Sverige som ett föredöme. Men 25 år av politisk misskötsel har satt sina spår, och nu är det skarpt läge.
Den 30 december stängdes Ringhals 2, och den följs av Ringhals 1 om ett år. Detta trots att de med rätt politiska förutsättningar hade kunnat drivas vidare till 2025, och ännu längre om rätt investeringar gjorts i tid.
Det må vara för sent att rädda Ringhals 1 och 2, men vi måste rädda och utveckla Sveriges energiproduktion i övrigt.
Nästa generations kärnkraft — ofta kallad “Gen IV” — utlovar en helt ny typ av reaktorer som markant överträffar dagens reaktorer vad gäller säkerhet, avfall och kostnad. Vi vill därför målmedvetet arbeta för att utveckla denna nya typ av kärnkraft för att kunna garantera den framtida energiförsörjningen.
I väntan på att Gen IV blir tillgängligt krävs att baskraft fortsatt kan levereras av befintliga anläggningar. Sveriges nuvarande kärnkraftverk måste därför fortsatt underhållas tills de når sin maximala livslängd.
Energiöverenskommelsen innehåller omotiverade restriktioner som att högst tio reaktorer får finnas i Sverige, och endast i Forsmark, Ringhals och Oskarshamn. Gen IV kan innebära betydligt mindre reaktorer än dagens, som kan placeras nära platser med stort energibehov (som elintensiv industri) så att belastningen på elnätet minskar. Restriktionerna, som allvarligt försvårar för Gen IV, måste tas bort och ny kärnkraft tillåtas på riktigt.
Det behövs en översyn av alla miljö- och säkerhetskrav som ställs på både ny och befintlig kärnkraft. Även om varje enskilt krav kan tyckas vara motiverat leder helheten till att det blir orimligt dyrt att bygga och driva kärnkraft. Kraven måste bygga på svenska förhållanden snarare än erfarenheterna av en jordbävning och en tsunami på Japans östkust. I slutändan måste riskerna med kärnkraft ställas mot riskerna med alternativen som i praktiken utgörs av fossil kolkraft.
Mikael Ståldal
energipolitisk talesperson Medborgerlig Samling
Nils-Erik Nilsson
vice ordförande Miljövänner för kärnkraft