Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

”De allra flesta markägare tar också ett stort ansvar för att sköta sin mark så att den är till gagn för såväl människor som för djur och växter.”  Bild: Jenny Johansson
”De allra flesta markägare tar också ett stort ansvar för att sköta sin mark så att den är till gagn för såväl människor som för djur och växter.” Bild: Jenny Johansson

Hur behandlas äganderätten när det gäller privat mark?

Vi som markägare måste dra vårt strå till stacken och medverka till nödvändiga projekt med stort allmänintresse, men varför skall vi tvingas göra detta utan skälig ersättning? Det undrar markägaren Per Carlson i Åled.

Det här är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i debattartikeln.

Myndigheter och (de flesta) politiker låter göra gällande att den officiella ståndpunkten är att äganderätten är helig, men hur förhåller det sig i praktiken? Och hur förhåller sig (delar av) allmänheten till privat mark?

Som markägare upplever man ofta något helt annat än respekt för äganderätten. Man förväntas upplåta mark åt diverse infrastrukturprojekt mer eller mindre utan ersättning. Man förväntas sälja mark för långt under marknadspris när kommunen vill expandera. Man tvingas godta slitage på mark och vägar när ryttare tar för givet att de får rida var de vill och hur de vill. Och när de vill. Samma gäller mountainbikecyklister.

Man tvingas godta allemansrätten där många inte vet hur de skall bete sig i skog och mark. Man tvingas städa upp byggavfall och annat skräp som tippas i naturen av mindre nogräknade individer. Man får leva med att delar av allmänheten inte respekterar skyltar med budskapet ”Jakt pågår” under pågående jakt utan istället högljutt hävdar sin rätt att promenera var de vill. Och när de vill.

Man får höra synpunkter från mer eller mindre militanta miljöaktivister, som inte äger mer jord än vad som får plats under deras naglar, hur man borde sköta sin mark. Man riskerar att få myndigheter efter sig om man råkar flytta på några stenar. På egen mark. ”Det kan ju finnas någon märklig insekt där under …” Eller någon kryptogam som ingen jäkel hört talats om.

Låt mig ge två exempel på vad man kan drabbas av som markägare om man dessutom råkar äga mark på ”fel plats”:

• Kommunen vill säkra upp en vattentäkt och utökar därför skyddsområdet inom vilket man beläggs med stora restriktioner vad gäller bland annat lantbruket och som dessutom får till följd att gårdens värde i det närmaste halveras. För detta får man ingen ersättning. Vare sig för produktionsbortfallet eller värdeminskningen.

• Kommunen planerar för ett infrastrukturprojekt med så kallad ledningsrätt över ens mark. Förutom att ledningsrätten omöjliggör i stort sett all framtida användning av berörd mark, utom vad gäller jordbruk, är man inte beredda att ersätta något för att man nyttjar marken. Viss ersättning utbetalas för skador och produktionsbortfall i samband med anläggandet men sen är det inte mycket mer som erbjuds för att man ”hyr” en del av marken i ”all evinnerlig tid”.

Kommunala tjänstemän gömmer sig bakom ett dåligt regelverk som tolkas till egen fördel och politiker verkar inte ha någon vilja att justera regelverket så att det blir rimliga ersättningar när man tar privatägd mark i anspråk.

Marken är för de flesta en betydande inkomstkälla och en ekonomisk trygghet. För många är det dessutom den enda pensionsförsäkringen. Att då se hur denna resurs år efter år urholkas och naggas i kanten är för många inte bara ett problem. Det är också en stor tragedi.

De allra flesta markägare tar också ett stort ansvar för att sköta sin mark så att den är till gagn för såväl människor som för djur och växter. Vi skapar förutsättningar för den biologiska mångfalden och vi lägger ner långt mer kraft på att det vilda skall må väl än vad den argaste djurrättsterrorist någonsin kommer att göra. Och vi gör detta utan annan ersättning än den egna tillfredsställelsen av att se sin egen lilla del av denna jord må bra.

Givetvis måste vi som markägare dra vårt strå till stacken och medverka till nödvändiga projekt med stort allmänintresse, men varför skall vi tvingas göra detta utan skälig ersättning?

Inom vilken annan näring släpper man till egendom utan skälig ersättning?

Per Carlson

markägare, Åled