Den senaste tiden har energifrågan diskuterats flitigt. Priserna på el har kraftigt gått upp, främst på grund av minskad gas från Ryssland till centrala Europa. Där omvandlas gas till el och bristen som då uppstår ger prisökningar. Dessa ökningar påverkar även Sverige då vi ha en gemensam marknad – el strömmar fritt till den som betalar bäst.
Det finns dock begränsningar i överföring, dels från norr till söder här hemma, dels från Sverige till kontinenten. Priset på el här hemma sjunker då vi har mer produktion i Sverige än vad vi kan överföra till kontinenten. Priset stiger då vi inte kan få del av den produktion som finns i Norrland.
Den lösning regeringen lyfter är byggande av kärnkraft. Detta är bedrägligt av flera anledningar. Dels kommer det ta mycket lång tid, dels är ett genomförande osäkert. Vilka kommuner kommer vilja ha kärnkraftverk med dess risker nära sina medborgare?
Man hävdar från regeringspartierna att kärnkraft är ”planerbar produktion”. Detta upprepas som ett mantra så fort energifrågan kommer upp. Men vi ser nu att effektbristerna i södra Sverige beror på att tre av totalt sex reaktorer krånglar eller är avställda. Den största reaktorn, Oskarshamn 3 ställs nu av när det är som kallast och en reaktor vid Ringhals är avställd ett halvår på grund av ”ett handhavandefel”. Kärnkraft är alltså inte ”planerbar”, den levererar ibland, reaktorer står ofta still.
Detta är inget svenskt fenomen. I Frankrike står nu 40 procent av kärnkraften stilla, i somras fungerade de ej på grund av för hög värme. Kärnkraft är högteknologiskt, mycket komplicerat och därmed sårbart. Frågor kring bränsletillgång – skall vi ha svenska urangruvor? – och hantering av avfall är ännu inte lösta. Kriget i Ukraina visar på kärnkraftens sårbarhet. Vi ser på det ena området efter det andra, nu senast tågtrafiken, att vi hela tiden bygger ett sårbarare samhälle.
Vi borde i stället bygga ett robust samhälle. Satsa på vindkraft till havs, där produktionen är betydligt större än på land. Det blåser nästan alltid till havs och danska erfarenheter visar att vindkraftverk till havs levererar kraft 91 procent av tiden. De står stilla 8 procent av tiden på grund av för lite vind och 1 procent av tiden för att det blåser för mycket. Flera olika vindkraftsparker längst svenska kuster jämnar ytterligare ut produktionen – blåser det inte i Kattegatt så blåser det i Östersjön.
Ingen produktion är helt planerbar. Elproduktion måste därför ske på många skilda sätt. Sol, vind, vattenkraft måste kompletteras med biobränslen, geotermik med mera. Avgörande är åtgärder på konsumtionssidan, exempelvis tidsstyrning av användningen, återvinning och lagring. Ytterst lovande är arbetet med omvandling av el till vätgas. Vätgas är framtiden för tunga transporter, för industri och kanske för flyget. Omvandling av el till vätgas är ett sätt att jämna ut och ta vara på överproduktion från sol och vind – produktion av vätgas är alltså ett sätt att lagra energi tills behovet överstiger produktionen.
Regeringen har nu försämrat möjligheten för havsbaserad vindkraft. Uppdraget till Svenska Kraftnät att bygga stamnät även till havs har dragits tillbaks. Vindkraft till havs är dock det snabbaste sättet att kraftigt öka elproduktionen i södra Sverige.
Många projekt utreds nu och vissa är klara för ett genomförande. Kommunerna måste överge sitt motstånd mot havsbaserad vindkraft vid den egna kommunen. Hallands kustkommuner bör här visa att man inte sällar sig till de moderatstyrda kommuner i Skåne som klagar på tillgången till billig el men som hela tiden lägger veto mot byggande av vindkraftsparker utanför den egna kusten. Parker som skulle bli ett bra bidrag till ett robustare samhälle.
Johan Risholm
före detta stadsarkitekt
Falkenberg