HP Debatt 21/6. Det har länge pratats om att vårt land är på väg in i ett tvåtredjedelssamhälle. Vad gäller den svenska skolan är vi redan där. I hela Sverige lämnade cirka 100 000 elever gymnasieskolan våren 2018. Endast cirka 66 000 av dem tog studenten, medan de resterande 34 000 eleverna inte lyckades nå examen. Det betyder att vi har en skola där en tredjedel av eleverna slås ut.
I Halmstads kommun ser det inte avsevärt mycket bättre ut. Omkring 18 procent av eleverna i den kommunala grundskolan blev inte behöriga till gymnasieskolan i våras, samtidigt som endast 67 procent av eleverna på gymnasiet lyckades ta examen inom tre år. Utan gymnasieexamen riskerar elever att hamna i arbetslöshet och utanförskap, vilket är dyrt för Halmstads kommun, men också katastrofalt för individen.
Förutom avhoppen från gymnasieskolans nationella program är det stora problemet i dag att gymnasieskolans introduktionsprogram har visat sig vara en återvändsgränd. Endast 6 procent av eleverna som börjar på något av dessa program lyckas nå gymnasieexamen inom tre år. Ännu värre ser det ut i Halmstad, där inte en enda elev lyckades med det. Med andra ord har eleverna som inte klarar grundskolan med fullständiga betyg en mycket krokig väg till vuxenvärlden.
Kommunen måste ta till krafttag för att bryta utvecklingen. Det ackumulerade utanförskapet som detta misslyckande medför är redan i dag mycket stort. Det är helt uppenbart att det krävs en mer omfattande systemförändring för att komma åt problemen. Först och främst handlar det om att flytta över skolans finansiering från kommunerna till staten och att ersätta dagens introduktionsprogram med en helt ny skolform. Det är reformer som inte görs i en handvändning och som lokalpolitikerna inte kan rå över.
Det som kommunen däremot redan i dag kan och måste göra är följande:
För att en så liten andel elever som möjligt ska hamna på ett introduktionsprogram måste grundskolan ges tillräckliga resurser för att klara sitt uppdrag. Elever i behov av stöd och särskilt stöd måste upptäckas tidigare och rätt stödinsatser sättas in. Det innebär bland annat att det specialpedagogiska stödet måste förstärkas och riktas mot framför allt lågstadiet. I dag sätts mest stöd in på högstadiet. Det är alldeles för sent.
Lärarna har störst betydelse för elevernas resultat. Därför måste de ges rätt förutsättningar att kunna göra ett bra jobb, det vill säga kunna fokusera på sin undervisning och anpassa den utifrån elevers olika förutsättningar. Då måste arbetsbelastningen minska. Många kommuner väljer dessvärre att spara på skolan i ett läge där det borde vara tvärtom, med tanke på de utmaningar som finns.
Det finns inte en krona att spara in och ingen tid att spilla. Samtliga kommuner, så även Halmstad, måste ta sitt fulla ansvar och sätta in kraftfulla åtgärder så att alla elever, oavsett bakgrund, kan ges likvärdiga och goda förutsättningar att skapa sig en framtid.
Åsa Fahlén
ordförande Lärarnas Riksförbund