Bara för någon vecka sedan fanns förhoppningar om demokratiska val i Palestina. Nu sedan Gaza åter beskjuts och elden besvaras ser det dystert ut för de israeler och palestinier som önskar fred och försoning. Konflikten som har ett ursprung ligger längre tillbaka än början av vår tideräknings, löses inte i en handvändning. Det tar tid att läka såren när inte viljan finns. Ett nytt ledarskap behövs på båda sidor, med en vilja att få slut på striderna och den ändlösa raden av civila offer.
I månadsskiftet hade jag möjlighet att med ytterligare fyra riksdagsledamöter besöka Palestina för att samtala med båda parterna i konflikten, höra berättelser från palestinier som påverkats i sin vardag av bosättningarna, samt lyssna till de på israeliska sidan som upplever att judarna åter skall fördrivas från sitt land.
De flesta vi talade med trodde på personliga möten, och att med utsträckta händer bygga förtroende som kan leda till att fientligheterna upphör. Alla med brasklappen att det kommer att ta tid, att bakslag, likt de som sker nu, under lång tid kommer höra vardagen till.
Israel är en demokrati. På det sättet skiljer landet sig mycket mot Palestina, där Fatah som styr den Palestinska myndigheten anklagas för korruption, för att inte ägna tillräcklig kraft åt att skydda sina medborgares intressen och ser mellan fingrarna på tortyr. Gazaremsan som är geografiskt åtskild från resten av Palestina styrs av Hamas. De är terrorstämplade och respekteras inte på samma sätt som styret på Västbanken. Tills helt nyligen har Hamas inte varit överens med Fatah om behovet att stärka sin demokratiska legitimitet. Äntligen ställs nu dörren på glänt för ett palestinskt val.
Israelerna har alltid möjlighet att med demokratiska medel välja en annan väg. Men många känner dåligt till att ockupationen av mark, med bosättningar och militär expansion underblåser konflikten med de arabiska grannarna. Höger eller vänster i israelisk politik handlar inte om synen på ”staten och kapitalet”, utan huruvida man är för eller emot fler krigshandlingar. Propagandan går ut på att förstärka rädslan hos israeler för ”araber” och samtidigt inte berätta hur annekteringen av deras land går till. Man kan erkänna att misstag begås, men i stort sett helgar ändamålet medlen.
De många vittnesmålen om markstölder, våld och trakasserier från bosättarnas sida, gör att vi känner sympati med de små enklaver av självständiga palestinska medborgare som finns kvar. Det blev tydligt att det inte råder likhet inför lagen när israeliska bosättare kommer undan med några veckor i fängelse för mord, medan palestinska barn fängslas för att de kastat sten mot sina plågoandar.
Militären som hela tiden expanderar områden de vill kontrollera skyddar bosättarna och deltar aktivt, genom att spränga hus i luften och att med stöd av krigslagar, när de vill, gå in och ta över människors hem.
Vårt besked till israelisk säkerhetspersonal, vid såväl in- som utresa, var att vi rest till Palestina för att kontrollera så svenskt bistånd används effektivt. Bland det första vi fick se var en skolbyggnad, delvis betald av Sida som vid tre tillfällen förstörts av israelisk militär. Att riva ner, demolera, fördriva och stänga av är medveten israelisk politik som syftar till att få palestinier och biståndsgivare att ge upp.
1,9 miljoner invånare i Gaza, på en tredjedel av Hyltes yta, är försatta i blockad. Väldigt lite varor och ytterst få människor kan ta sig in eller ut från territoriet. Här finns grogrund för extremism. Israels beslut att försöka ta bort en ledare för Islamska jihad med en raketattack för en vecka sedan kan försvaras med det.
Samtidigt uppmuntrar deras hållning oroligheter. Hamas kan inte själva kontrollera de grupper som uppmanar till våld och ligger bakom beskjutningarna av israeliskt territorium. Det kan de bara göra om Israel drar sig tillbaka och tillåter palestinierna att själva med vårt stöd bygga upp sitt samhälle.
Att erkänna Palestina var rätt beslut. Tyvärr var det få som följde efter Sverige. Min kunskap och vårt intresse räcker inte till, men förhoppningsvis skänker vårt besök lite hopp åt dem som står ut och med fredliga medel vill förbättra sin situation.
Ola Johansson (C)
riksdagsledamot