Vi kan i HP läsa att skolorna i Halmstad präglas av betydande svårigheter. Det gäller bland annat skillnader i resultat mellan skolor och att endast cirka 75 procent av lärarkåren har behörighet.
Politikerna konstaterar uppriktigt att detta är ett misslyckande. Inget nytt under solen.
Svensk skola har under tre årtionden förvandlats från att ha varit välfungerande till att präglas av segregation och svaga resultat. Det fanns en tid när lärarna var en respekterad professionsgrupp med kunskap som huvuduppdrag.
I den sammanhållna svenska skolan, som skapades på 1960-talet, stod rektorerna i spetsen för den pedagogiska utvecklingen. I dag är det svårt att rekrytera lärare till skolan och rektorerna har fått sin roll reducerad till en lojal förbindelselänk mellan kommunens skoladministration och verksamheten vid respektive skola.
De mest prestigefyllda uppdragen har förflyttats från rektorerna till administrativa chefer på utbildningsförvaltningarna. Pedagogisk utveckling har ersatts med management.
Vi vet i dag, genom flera utredningar, orsakerna bakom skolans misslyckanden. Nej, det beror inte på flyktinginvandringen och inte heller på att vissa skolor utvecklat antiplugg-kulturer. Det beror inte heller på brister i läroplaner, betygssystem eller en försämring av lärarutbildningarna. Det bottnar i illa genomtänkta reformer för skolsystemet i stort. Den ena kom från vänster, den andra från höger; kommunaliseringen och friskolereformen.
Reformerna har fokuserat på annat än kunskap och bildning: Kommunaliseringen sågs som ett sätt att decentralisera kostnader och ansvar från staten till kommunerna, det vill säga att kontrollera personal, sköta lokaler och planera skolans dimensionering för att öka kostnadseffektiviteten.
Friskolereformen drevs visserligen fram med en retorik som talade om nydanande pedagogiska alternativ. Vi vet dock hur det slutade. Reformen kom att betona privatisering och valfrihet som självändamål. Stora skolkoncerner tog över där företagsekonomiska principer kom att dominera. Friskolorna blev skyldiga att göra vinst vilket inneburit att skolor tenderar att etableras i främst attraktiva lägen.
Strategierna har också varit att undvika elever som anses svagpresterande och betygssättningen har hela tiden överskridit de faktiska elevprestationerna.
Det är uppenbart att det behövs en strukturreform. Det krävs att staten flyttar fram sina positioner för att kunna skapa en jämlik skola och att friskolesystemet dras tillbaka.
Ett samordnat och jämlikt skolsystem bäddar främst av allt för att eleverna kan skaffa sig kunskaper, bildning och kritiskt tänkande. Skolans organisering har dock också betydelse för att minska problem med segregerade städer, utanförskap, gängkriminalitet och ökande klyftor mellan stad och land.
Nu finns det egentligen ingenting som talar för att de politiska partierna vill ge sig på skolsystemets strukturer. Att endast lappa och laga i symptomen är dock inte att ta ansvar för kommande generationer.
Jörgen Johansson
lektor i offentlig förvaltning, Förvaltningshögskolan, Göteborgs universitet