Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

"Dessa tomma lokaler skrämmer skiten ur mig under dåliga kassadagar, men gör mig lika gärna förväntansfull." Bild: Fredrik Sandberg/TT

Debatten om cityhandeln är onyanserad

Låt mig få berätta för dig vad jag i dagsläget både känner och vet: City är långt ifrån dött. Det skriver Sofie Anderberg, ägare av Lekalyckalära.

Det här är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i debattartikeln.

Jag har funderat på det här med handeln i city. Ett levande city, vad innebär det? Är det samma sak för oss som arbetar i city som de som besöker city? Läser artiklar om butiksdöden, om stadskärnor runt om i landet som lider. Kämpar. Att vi kan vänta oss spökstäder. Internet tar över, butiker stänger. Tomma lokaler, konkurser. Lätt att tro med tanke på skriverier. Lätt att tro när det går två personer på 13 meter bred gata en gråmulen förmiddag.

Men är det så enkelt? För i samma veva möter vi i city dagligen massor med folk. Det händer att det slås rekord i kassor och besökare. Var i veckan på mitt första möte med Cityföreningen i staden. Mötte flera ”kollegor” som vittnar just om detta. Som har varit med betydligt längre än jag, där somliga vågar satsa på verksamhet i stadskärnan eftersom tron på att cityhandeln inte kommer dö är så stark. ”Cityhandeln är inte ens förkyld.” Hur kommer det då sig att uppfattningarna är så olika?

I mitt arbete som förskollärare så har jag genom åren lärt mig att alltid bekräfta känslan hos ett barn, förälder och kollega, och ta den på allvar. Utan att ha gjort det kommer jag ingen vart.

Vi kan ge hur många exempel som helst på tecken att barnet trivs, men har vi inte lyssnat och bekräftat att vi förstått oron och tagit den på allvar, så spelar det ingen roll. Förtroendet är brustet. Vi verkar oseriösa. Fakta biter sällan som enda argument för den som känner.

Är det möjligen så att vi kan enas om att det handlar om en väldigt komplex situation. Att ingen äger sanningen. Att vi måhända pratar två olika språk beroende på huruvida vi grundar vår ståndpunkt i fakta eller känsla. Eller, som i mitt fall, bådadera. Jag får liksom inte ihop det.

Det jag ser och upplever är ett levande city med både härliga kunder och verksamheter. Som med glädje och hjärta servar, handlar, säljer och upplever. Det jag ser är också en och annan tom lokal. Dessa tomma lokaler skrämmer skiten ur mig under dåliga kassadagar, men gör mig lika gärna förväntansfull. För de livliga dagarna i centrum dominerar, och får mig att undra vad för spännande verksamhet som kommer flytta in.

Jag ser och talar med människor som dagligen arbetar för att skapa och utveckla samarbeten, nya som gamla. Samarbeten där fastighetsägare, verksamhetschefer, butiksägare, kommun samverkar mot ett och samma mål. Det pågår ett arbete som jag inte visste något om för ett halvår sedan.

Så, oavsett vem du är, och om hur du visar ditt engagemang i cityfrågorna, din upplevelse är din upplevda sanning, jag tar den inte ifrån dig. Jag delar dina rädslor, känner din oro. Men låt mig få berätta för dig vad jag i dagsläget både känner och vet: City är långt ifrån dött. Det gör lite ont i hjärtat när ni talar om det så. För vet ni? Jag är också rädd ibland. Rädd för att det blir en självuppfylld profetia.

Med önskan om en debatt där känslor och fakta blandas och ger en mer nyanserad bild!

Sofie Anderberg

ägare Lekalyckalära