Hur kommer det sig, att våra grannar i Norge under lång tid talat om det ”svenska tillståndet”? Från att ha betraktats som föregångsland, kommenteras nu tillståndet i Sverige med ett småleende på läpparna. I värsta fall ett hånleende; självgodheten har till slut straffat sig och splittrat landet. I våra norska vänners ögon plågas storebror av ett långt gånget självskadebeteende. Hur kan vi förstå denna förvandling?
Sverige har i dag en förhållandevis stark och demokratisk statsmakt undantaget ett sviktande våldsmonopol. I spåren av exceptionellt hög invandring under 2000-talet följde utanförskap och gängkriminalitet runt om i landet. Denna utveckling men också andra kulturella motsättningar väcker stor förvåning i Norge (B. R. Gundersen, Svenske Tilstander).
Enligt internationella kulturkartor är Sverige starkt avvikande och präglas av extrema värden för individualism och sekulära förhållningssätt (World Values Survey). Individuella friheter har under lång tid tjänat samhällsutvecklingen väl genom till exempel företagande, forskning och rikt kulturliv. Men kanske finns avigsidor med gränslös individualism?
Henrik Berggren och Lars Trägårdh beskriver i boken ”Är svensken människa?” den moderna välfärdens maktrelationer och illustrerar ett socialpolitiskt triangeldrama i Sverige, där stat och individ kan sägas stå enade mot familjen. Välfärdens resurser riktas mot individen utan att gå omvägen genom familjen. Detta förhållande kallar författarna ”statsindividualism" och är en unik grundbult i vårt samhällsliv.
Individens trygghet i kärnfamiljen har delvis ersatts av den ”anonyma” välfärdsstatens tjänster. Visserligen erbjuds individen en större frihetsgrad i relation till föräldrar, syskon och släktingar, men samtidigt riskerar familjens betydelse minska. I individualismens värld kan förlust av historiska sammanhang följa. Rättsfondens undersökning i höstas visar till exempel att färre än 15 procent av landets gymnasister förstår innebörden av begreppet ”rättsstat”. Individen riskerar förlora sin anknytning både i den lilla världen (familjen) och den stora världen (Sverige och Europa).
En mångårig sekulär utveckling i Sverige tycks ha etablerat en kulturell och politisk elit med ”godhet” som främsta drivkraft. Denna ledstjärna skulle kunna förklara Sveriges eftersträvade position i internationellt solidaritetsarbete, u-hjälp och de senaste decenniernas stora invandring. Olyckligtvis har med denna ”godhet” följt en stark skepsis mot att samla alla individualister i en nationell kultur.
En sammanhållande väv har ansetts onödig och rent av skadlig. Den viktiga migrations- och integrationsfrågan har därför inte kunnat problematiseras. Detta kanske av rädsla att framkalla konflikter, men uppenbarligen också för att etablera begreppet ”mångkultur” som ersättning för all form av traditionell nationell gemenskap. Nationalism stämplas som extremhögerns politik.
Å andra sidan bäddar en bestående ordning av otyglad ”mångkultur” (särintressen i alla kulturella former) och extrem individualism för fortsatt splittring med lättkränkta individer på såväl gator som i samhällsdebatt. Det förefaller därför finnas goda skäl att bygga en liberal och inkluderande nationalism; ett bygge med tydlig markering mot exkluderande och självförhärligande idéer (Björn Östbrings, ”Nationalstaten – en essä om liberal nationalism och Sveriges framtid”).
Denna långsiktiga förvandling måste ske på riksplanet men också i lokalsamhället. Halmstad skulle kunna utveckla Österskans med detta i åtanke; en bastion för alla Halmstadbor i syfte att synliggöra det förflutna och skapa förutsättningar för en gemensam framtid genom social och bildande samvaro i olika former.
Per Herrström
Halmstadbo