Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

”Utan några hänsyn till ägarförhållanden, men med stor respekt för allemansrättens begränsningar, hade 75 inventerare vandrat flera hundra mil i den halländska naturen och noterat alla fåglar de såg eller hörde.” Bild: Janerik Henriksson/TT
”Utan några hänsyn till ägarförhållanden, men med stor respekt för allemansrättens begränsningar, hade 75 inventerare vandrat flera hundra mil i den halländska naturen och noterat alla fåglar de såg eller hörde.” Bild: Janerik Henriksson/TT

Är jag en aktivist med lömska avsikter?

Till dem som anser att jag och andra fritidsbiologer är illasinnade aktivister ställer jag frågan: Hur tycker ni att hoten mot mängder av skogslevande arter ska klaras om ingen tar reda på var de finns? Det undrar Anders Wirdheim, ordförande för Halmstads ornitologiska förening

Det här är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i debattartikeln.

Framför mig på bordet ligger Hallands fågelatlas. Den gavs ut 2014 och var resultatet av fem års inventerande i den halländska naturen. Utan några hänsyn till ägarförhållanden, men med stor respekt för allemansrättens begränsningar, hade 75 inventerare vandrat flera hundra mil i den halländska naturen och noterat alla fåglar de såg eller hörde.

Till detta kom uppgifter från ytterligare några hundra personer via Artportalen, den internetbaserade databas där man kan rapportera och registrera fynd av olika växter och djur.

Under arbetets gång hittades ganska många förekomster av ovanliga eller på annat sätt skyddsvärda arter, fynd som registrerades och gjordes tillgängliga för myndigheterna, i första hand länsstyrelsen och Skogsstyrelsen.

Som ansvarig för sammanställningen av boken Hallands fågelatlas är jag stolt över det som borde ses som ett viktigt historiskt dokument. Men nu läser jag i Svenska Dagbladet att vi snarare bör betraktas som aktivister med lömska avsikter.

Det är SvD:s ledarskribent Peter Wennblad som i en ledare torgför tesen att vi som lägger ner själ och hjärta i att dokumentera den svenska naturen bara är ute för att jävlas med markägarna. Tidningen Näringslivet hänger på. Där skriver Zoran Cale: ”Aktivister uppmanas att systematiskt spåra hotade arter och därmed stoppa företagare från att bruka sin mark.”

Man tror inte att det är sant. Svenska Dagbladet är ändå det bärande regeringspartiets främsta organ och Tidningen Näringslivet utger sig för att föra det svenska näringslivets talan. Har synen på svensk natur förändrats så mycket att de enda värdena som ska värnas är markägarens inkomster? Det skulle i så fall stå i strid med lagen.

När vi fritidsbiologer registrerar förekomst av olika arter kan det också ses som att vi hjälper markägaren att undgå att begå allvarliga brott mot miljöbalken. Lagstiftningen är nämligen mycket klar: Det finns en rad arter som åtnjuter ett lagligt skydd, och markägaren har ett uttalat ansvar att säkra att dessa arter kan fortleva i livskraftiga populationer.

Skulle markägaren dessutom vara ansluten till FSC, det vill säga systemet för miljöcertifierat skogsbruk, får det absolut inte begås några lagbrott. På den egna fastigheten får man inte avverka så att hotklassade arters existensmöjligheter försämras. Köpande företag som är spårbarhetscertifierade får inte heller köpa sådant virke.

Så frågorna till dem som anser att jag och andra fritidsbiologer är illasinnade aktivister blir:

Tycker ni att markägare ska få fribrev och fortsätta begå allvarliga brott mot miljöbalken? Hur ska man i så fall kunna garantera miljöcertifieringens trovärdighet på marknaden? Vad tror ni blir följderna om den internationella marknaden undviker att köpa svenska skogsprodukter, eftersom miljölagar och certifieringsregler inte följs?

Slutligen: Hur tycker ni att hoten mot mängder av skogslevande arter ska klaras om ingen tar reda på var de finns?

Anders Wirdheim

ordförande Halmstads ornitologiska förening