”Effekten blir att äldreomsorgen blir dyrare och dyrare helt oberoende av att vi får allt fler mycket gamla och omsorgsbehövande.”
”Effekten blir att äldreomsorgen blir dyrare och dyrare helt oberoende av att vi får allt fler mycket gamla och omsorgsbehövande.” Bild: Gorm Kallestad

Äldreomsorgens bekymmer i dag och i framtiden

Hur realistiska är förhoppningarna om att äldreomsorgen ska förbättras? Det undrar seniorprofessor Per Gunnar Edebalk.

Det här är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i debattartikeln.

ANNONS
|

Coronakommissionen satte fokus på att äldreomsorgen aldrig varit högprioriterad i svensk politik. Nu tycks man emellertid blivit överens om att det krävs rejäla förstärkningar i form av exempelvis fler heltidsanställda, bättre arbetsmiljö, högre allmän kompetens hos personalen och förbättrad medicinsk kunskap.

Det finns starka förhoppningarna om att äldreomsorgen ska förbättras. Men hur realistiska är dessa förhoppningar?

Äldreomsorgen finansieras främst med kommunala skatter. Om kommunerna inte haft möjlighet att avhjälpa bristerna tidigare så lär det inte heller ske framöver med tanke på den starka ökningen av de så kallade ”80-plussarna”, de med de största omvårdnadsbehoven. Klart är att staten måste gripa in.

ANNONS

Vad kan staten göra? Staten kan gå in med olika former av föreskrifter, men sådana stöter ofta på hårt motstånd från kommunalt håll. Det finns tydliga exempel på motståndet. År 2010 briserade en skandal då det visade sig att demenssjuka lämnades ensamma och inlåsta nattetid. Socialstyrelsen presenterade föreskrifter om nattbemanning, men dessa motsatte sig kommunerna.

Då införde regeringen en allmänt hållen förordning med innebörd att det skall finnas tillgång till personal dygnet runt som skall uppmärksamma behov utan dröjsmål. Trots detta har Inspektionen för vård och omsorg (IVO) uppmärksammat att bemanningen ofta är otillräcklig nattetid på äldreboenden.

Exemplet visar på svårigheter för staten att med föreskrifter styra äldreomsorgen. Kommunerna anser sig veta bäst hur resurserna skall användas.

Staten stödjer kommunerna med generella statsbidrag, som kommunerna själva får bestämma över. Detta är en viktig förutsättning för det kommunala självstyret. Men ökade generella statsbidrag ger ingen garanti att pengarna kommer just äldreomsorgen till del. Kommunerna har ju också andra angelägna områden att ansvara för exempelvis förskolan, skolan, och handikappomsorgen. I denna konkurrens har äldreomsorgen historiskt sett haft svårt att hävda sig.

Det finns också riktade statsbidrag. Staten har gått in med riktade statsbidrag för ökad bemanning, höjd kompetens med mera. Kommunutredningen, som kom häromåret (SOU 2020:8), var enig i sin bedömning att riktade statsbidrag borde tas bort. Skall riktade statsbidrag användas bör de avslutas inom två år, menade utredningen.

ANNONS

Vad är det för problem med riktade statsbidrag? Sådana bidrag skall sökas och redovisas och detta innebär administrativa problem, speciellt för små kommuner. Dessutom undergräver de det kommunala självstyret. Framför allt får kommunerna svårare att planera sin verksamhet långsiktigt. När sedan de riktade statsbidragen upphör får kommunerna ta den ökade kostnad som har uppstått exempelvis i form av ökad bemanning.

Sen ställer den så kallade Baumoleffekten till det. Innebörden är att produktiviteten utvecklas sämre inom exempelvis omsorg än inom industrin. Men för kompetensmässigt ungefärligen lika arbetsuppgifter blir löneutvecklingen, grovt sett, lika. Detta i sin tur beror på att en svagare löneutveckling skulle försvåra nyrekrytering eller möjligheten att kunna behålla personal inom äldreomsorgen.

Effekten blir att äldreomsorgen blir dyrare och dyrare helt oberoende av att vi får allt fler mycket gamla och omsorgsbehövande. Det finns en klar risk för fortsatta besparingar inom äldreomsorgen.

Den framtida äldreomsorgen måste på allvar diskuteras utan fromma förhoppningar. I en sådan diskussion måste omfattningen av det kommunala självstyret ingå och inte minst nya sätt att finansiera framtidens äldreomsorg.

Per Gunnar Edebalk

seniorprofessor, Socialhögskolan, Lunds universitet

ANNONS