Moderaternas eftervalsanalys som presenterades den 9 mars har namnet ”Maktskiftesvalet 2022 – en resa in i det okända”. Det är ett på flera sätt passande namn. Inte bara för partisterna själva utan även för många av deras – numera före detta – sympatisörer.
Allt färre trogna moderatväljare känner igen det parti de brukat rösta på. Många, framförallt storstadsväljare, bytte valsedel redan innan den 11 september. Partiet backade från 19,8 till 19,1 procent i riksdagsvalet och förlorade makt i både regioner och kommuner där de tidigare varit starka. Det trots att de rödgröna på många sätt lämnat öppet mål genom att bidra till att försätta landet i energikris, erkänna att de borgerliga hela tiden haft rätt i Nato-frågan och misslyckats med att reda upp i skolan.
2022 var också tredje valet i rad som M förlorade väljare. Hade fler borgerligt sinnade svenskar insett att de löften som moderata företrädare strösslade omkring sig före valet var rena lögner, hade tappet med all säkerhet varit ännu större.
Av allt att döma ångrar sig nu många av de som litade på Kristersson, Svantesson, Wykman med flera, djupt. Medieakademins och Kantars årliga förtroendebarometer som publicerades häromdagen visar på en historisk nedgång för regeringen Kristersson. Inte sedan mätningen startade på 1990-talet har förtroendet efter ett valår sjunkit så mycket för en regering. Att det är så är fullt förståeligt.
M har i sin jakt på makt kastat såväl identitet som ideologi över bord och i det närmaste blivit marionetter som ryckigt dansar runt på tunn is i Sverigedemokraternas och Finansinspektionen trådar.
I en av eftervalsanalysens fyra teser konstaterar partiet att ”sakfrågeagendan i valet 2022 var på oppositionens, det vill säga vår, planhalva” och ”oppositionen vann också plånboksfrågorna, inte minst el- och drivmedelspriserna bidrog till valsegern” (DN 9/3). Den slutsatsen är korrekt.
Förhoppningen om säkrade jobb, sänkta skatter, borttaget amorteringskrav, och en privatekonomisk andningspaus i det mörker som sänkt sig över stora delar av den hårt arbetande befolkningen, gjorde att många människor valde att blunda för Moderaternas SD-fjäsk och röstade på Kristersson trots att det skar i själen. När allt kommer omkring står de flesta sig själva närmast och att kunna sätta mat på bordet åt sina barn eller driva familjeföretaget vidare är inte ambitioner att förakta.
Det tog dock inte särskilt lång tid innan dessa väljare upptäckte att de blivit blåsta. Moderaterna står inte längre för arbetslinjen, i stället är man beredd att låta såväl företag som enskilda gå under i Riksbankens jakt på en stärkt krona. Något som kritiseras av både arbetsgivare, fack, bankväsende och ekonomiska experter.
Att inflationen går upp beror i hög grad på faktorer i omvärlden som Sverige inte kan påverka och en skenande arbetslöshet till följd av konkurser eller att tusentals människor tvingas sälja sina hem till underpris kommer inte stärka landets ekonomi.
Fortsätter Moderaterna sin vandring in i ideologiskt SD-land samtidigt som statsråden rycker på axlarna när inte bara LO-kollektivet, utan även partiets kärnväljare bland egenföretagare och akademiker i storstäderna knäcks ekonomiskt, kommer ingen eftervalsanalys i världen att kunna rädda partiet vid valet 2026. Då är det tack och hej leverpastej till Kristersson och hans gäng.
