Övervakningen fortsätter att växa i samhället, tillsammans med polisens befogenheter.
Övervakningen fortsätter att växa i samhället, tillsammans med polisens befogenheter. Bild: Adam Wrafter/SvD/TT

Var går gränsen för vårt övervakningssamhälle?

Massövervakning kan vara skadligt även för den som inte försöker dölja något brott. Någon gång, och någonstans, måste det ta stopp.

Det här är en ledarartikel, som uttrycker åsikter från Hallandspostens ledarredaktion. HP:s ledarredaktion är oberoende liberal.

ANNONS
|

En ny dataskandal briserar. Denna gång är det en stor teleoperatör som slarvat med datasäkerheten. I en databas som lagts upp på nätet kan vem som helst söka på ett telefonnummer och få fram positionsdata, uppringda nummer, samtalstid och SMS-kontakter.

Otrohetsaffärer kommer fram i ljuset, döttrar som lever i hederskulturer kontrolleras, människor anklagas för brott baserat på var de befunnit sig vid särskilda tider, rörelsemönster för utsatta politiker kartläggs.

Nej, exemplet är inte hämtat från verkligheten. Men som tankeexperiment är det värt att beakta, när regeringen nu ännu en gång lägger fram ett lagförslag om generell datalagring i brottsbekämpande ändamål. 2016 underkändes den senaste lagen av EU-domstolen. 2014 led Alliansregeringens försök ett liknande nederlag.

ANNONS

Syftet sägs vara att förhindra grov brottslighet, och det är förstås något ingen vill vara emot. Problemet är att datalagringen är fullständigt oproportionerlig. Som Johanna Grönbäck skriver i Borås Tidning (12/3) ska teleoperatörerna odifferentierat tvingas lagra uppgifter som gör det möjligt att dra precisa slutsatser om folks privatliv: dagliga rörelsemönster, aktiviteter, relationer och umgängeskretsar.

Som det inledande exemplet visar är det mycket problematiskt. Massövervakning kan vara skadligt även för den som inte försöker dölja något brott.

Man kan inte heller ensidigt lyssna på vad de rättsvårdande myndigheterna förespråkar. Polisen kommer alltid att vilja förfoga över mer information och fler verktyg, utan hänsyn till den personliga integriteten. Exempelvis har man vid många tillfällen försökt få tillgång till PKU-registret, biobanken som lagrar DNA-prover från alla nyfödda i vård- och forskningssyfte – trots att man inte har särskilt stor nytta av detta, eftersom registret inte är sökbart. Men man vill gärna ha tillgången ändå.

Deras jobb är att lösa brott, inte att skydda integriteten eller att vårda förtroendet av de miljoner svenskar som samtyckt till att deras barn ska lämna blodprov.

Det ansvaret faller i stället på politiken. Tyvärr verkar dock rätten till personlig integritet och risken för dataläckor ständigt skyfflas undan även i politiska sammanhang. Polisen har redan möjlighet till telefonavlyssning, dataövervakning, rumsavlyssning och hemlig kameraövervakning. I höstas kom regeringsförslag om att polisen ska få sätta upp allmänna övervakningskameror utan tillstånd och få tillgång till underrättelser från signalspaning utförd av Försvarets Radioanstalt.

ANNONS

Det sistnämnda var för övrigt en sak som i likhet med polisiär tillgång till PKU-registret betraktades som otänkbart när FRA-lagen debatterades 2008. Gradvis flyttas gränsen.

Dagens försäkranden om att polisen bara ska få tillgång till uppgifter om grova brott kan lätt vattnas ur, exempelvis genom straffskärpningar som gör att fler brott räknas som grova. Regeringen föreslog förra året att piratkopiering ska kunna ses som grovt, för att polisen ska få tillgång till fler tvångsmedel.

Någon gång, och någonstans, måste det ta stopp. Annars kommer rätten att inte vara övervakad snart vara ett minne blott. Och dagens dataskandaler kommer att se futtiga ut i jämförelse med morgondagens.

ANNONS