Det är inte invandring och integration – det är bara Sverigedemokraternas väljare som fortfarande skattar det högst. Det är inte heller lag och ordning, trots sommarens många skjutningar. Det är inte ens energipolitiken, även om oron över höga elpriser växer inför vintern.
När opinionsinstitutet Novus rankar väljarnas viktigaste frågor är det i stället sjukvården som toppar listan. I augusti tyckte drygt 6 av 10 av de svarande att det var en av de viktigaste frågorna, och en sjättedel att det var den enskilt viktigaste politiska frågan. Så har det sett ut under hela mandatperioden, både före och under pandemin.
Trots det är sjukvården i princip osynlig i valrörelsen. Enligt Henrik Ekengren Oscarsson, professor i statsvetenskap vid Göteborgs universitet, saknas det greppbara vallöften inom sjukvårdspolitiken.
Det finns undantag, som Kristdemokraternas förslag att förstatliga sjukvården, men hur det skulle förbättra det som engagerar väljarna mest – väntetiderna till vården – är otydligt.
Att sjukvårdspolitiken inte väcker större debatt inför valet kan bero på att partierna inte vill ta strid i frågan. Det gäller inte minst högerpartierna, som har betydligt lägre förtroende i sjukvårdsfrågor än vad Socialdemokraterna har. Samtidigt tar S upp kampen om lag och ordning med oppositionen, trots sitt relativt sett svagare förtroende inom det området. Vissa frågor är helt enkelt för viktiga för att undvika.
Sjukvården borde också vara en sådan fråga, inte minst eftersom vårdköerna bara fortsätter växa. De senaste siffrorna från intresseorganisationen Sveriges Kommuner och Regioner (SKR) visade att i snitt 183 000 personer väntade på operation eller behandling inom specialistvården varje månad under det första halvåret i år. Det är en ökning med 25 000 personer per månad jämfört med första halvåret 2021.
Vårdköer är inte lika dramatiska som skjutningar, utan innebär mer tyst och långvarigt lidande. Det är höftoperationen som får vänta i över ett år. Det är BUP-utredningen som föräldrar får slåss med näbbar och klor för. Det är livskvalitet som försämras och försvinner.
Den kommande mandatperioden måste sjukvården reformeras, och de som står i kö nu har inte tid att vänta på en storskalig strukturreform som ett förstatligande skulle innebära.
Det finns andra förslag som ligger närmare till hands, som att lyssna på Läkarförbundet och införa en vårdgaranti enligt dansk modell. Det skulle innebära att vårdgarantins tidsgräns sänks från 90 till 60 dagar, och att regionerna blir skyldiga att hjälpa patienten vidare om de själva inte kan leverera vård inom den tiden.
Och om sjukvårdspolitiken fortsätter att leva i medieskugga kanske det är dags att sätta den i centrum genom att införa skilda valdagar för riksdagen och region- och kommunvalen. Väljarnas viktigaste fråga skulle förtjäna det.
