I veckan kom beskedet att det rödgröna styret i Stockholms stad skjuter till mer resurser till skolan efter en massiv kritik från lärare och rektorer. Men de extra medlen på 102 miljoner kronor är långt ifrån de 250 miljoner kronor som lärarfacket tidigare har krävt för att täcka de stora underskotten i skolan.
Inte nog med det, alla pengar hamnar inte där de behövs som mest. I P4 Stockholm förklarar skolborgarrådet Emilia Bjuggren (S) hur det ligger till:
”Vi har en lagstiftning som ser ut som den gör. Det betyder att de här pengarna kommer att gå till alla skolor oavsett om man har underskott eller inte, det vill säga ungefär 25 miljoner kronor kommer att gå ut till friskolor, även de friskolor som redan redovisar vinster i sin verksamhet”, säger Emilia Bjuggren ( SR 16/5).
När skolans resurser urholkas på grund av ökade kostnader i samhället och Stockholms stad akut skjuter till med pengar till sina skolor kan alltså friskoleföretagen i samma kommun sitta helt still och ta del av mer pengar för att göra – ingenting. Det är så systemet är konstruerat och det är faktiskt helt absurt.
Detta är en effekt av det som kallas för marknadsskolan – att friskoleföretag kan göra vinster samtidigt som de inte behöver leverera den högsta kvaliteten man kan förvänta sig. Andra delar av marknadsskolan är att locka till sig mer lättundervisade elever för att på sätt få minska på kostnaderna – och därmed tjäna ännu mer pengar.
Där det finns pengar att tjäna, där finns det allt som oftast också personer och företag som vill ta del av dessa pengar. Det är inget konstigt med det, det är så det fria företagandet och marknadsekonomin ser ut. Problemet är bara att i det här fallet handlar det om allas våra gemensamma pengar som inte kommer till en så optimal användning som möjligt – så är i dagens skolsystem. Tyvärr finns det i dagsläget ingen bredare politisk enighet om att genomföra nödvändiga skolreformer som leder till en mer likvärdig skola.
Som väl är finns det en annan sida av myntet, en annan bild verkligheten. I veckan kom boken ”De gränslösa” ut och som visar hur relationerna mellan politiker och lobbyister ser ut när det handlar om skolan. Författarna till boken är två numera välkända skoldebattörer, Marcus Larsson och Åsa Plesner, som också ligger bakom Tankesmedjan Balans. De två Balansmedarbetarna har enträget under flera år granskat välfärdens förutsättningar och hur samspelet mellan tilldelade resurser och arbetsvillkor för personalen ser ut.
I en tidigare bok från Balans, ”De expansiva”, låg fokuset på att förklara hur de expansiva friskolekoncernerna har vuxit och att många av dessa ägs av före detta politiker. I den nya boken tittar författarna bakom kulisserna och beskriver det intensiva samspelet mellan politiker som sitter på makten över skolan och lobbyister som framför allt företräder friskolebranschen.
Det Marcus Larsson och Åsa Plesner gör i sin bok är att blottlägga den något ljusskygga verksamhet som på många vis håller liv i skolmarknaden och effektivt hittills har slagit ner varje förändring som skulle kunna leda till en sämre lönsamhet för de stora friskoleföretagen.
Ett aktuellt exempel finns från förra året då den socialdemokratiska regeringen lade fram förslag om att dels differentiera skolpengen så att friskoleföretag skulle få lägre ersättning, dels att ta bort kötid som urvalsmetod till skolan. Dessa två förslag hade riksdagen att ta beslut om i början av juni 2022, vilket ledde till en kraftig mobilisering från friskolebranschen. Som också fick som den ville, båda förslagen föll i riksdagen.
Det finns ett glapp mellan vad en bredare allmänhet känner till och vad som sker just bakom kulisserna i skolvärlden. Det finns också ett glapp mellan hur den svenska skolan enligt väljarna borde fungera och hur skolan den faktiskt ser ut, med friskolekoncerner som tillåts att växa och tjäna pengar på en verksamhet som leder till allt större skolsegregation.
Det är dessa mellanrum som Marcus Larsson och Åsa Plesner så förtjänstfull täpper till med De gränslösa. Det är bara genom okunskap som dagens dysfunktionella skolsystem kan fortgå. En väg till verklig förändring ligger alltså i att ständigt upplysa och informera om hur marknadsskolan driver på allt större ojämlikhet i skolan.
Samtidigt är det viktigt att påpeka, vilket Marcus Larsson återkommande gör, att lobbyism varken är olagligt eller olämpligt. Däremot behövs de en bättre insyn och mer reglering av denna dolda verksamhet. När förtroendevalda lämnar politiken finns det ofta en lukrativ marknad i just lobbybranschen eftersom politiker ofta har en bred erfarenhet av beslutsprocesserna ser ut inom till exempel riksdagen.
Om lobbyföretagen och deras företrädare är på hugget och vill påverka politiken och lagstiftningen i en riktning som gagnar friskolekoncernerna så behövs det en mobilisering från det andra hållet. Det behövs en motkraft som företräder skolans uppdrag om att ge en likvärdig skolgång till alla barn och unga, och som även företräder folkviljan att välfärden och dess verksamheter inte hör hemma på den så kallade marknaden.
Det behövs helt enkelt att fler tar upp kampen för en mer likvärdig skola – och en skola där friskoleföretag inte ska kunna sitta still i båten och hösta in miljoner efter miljoner utan krav på motprestation. Det är helt absurt – men det är så skolsystemet ser ut i dag.
