Filosofen Simone Weil skrev: ”När uppmärksamheten är fullkomligt ren och ogrumlad är den en bön”. Hur ofta har vi tid, eller förmåga, till den typen av bön nu för tiden?
Jag har läst (lyssnat) på boken Stolen Focus ( Bloomsbury Publishing 2022) av Johann Hari samtidigt som jag spelat datorspel – det senare för att det känns nödvändigt att göra något samtidigt för att inte bli rastlös. Haris utgångspunkt är att han själv fått svårare att fokusera, och observerar samma beteende i sin omgivning. Det leder honom till en digital detox, och att försöka hitta svaret på varför det blivit så svårt för många att hålla uppmärksamheten.
Hari finner att sociala medier, ständigt tillgängliga oändliga flöden bidrar till att erodera våra uppmärksamhetsspann. Till och med att det är deras affärsidé. Eftersom jättar som Facebook tjänar pengar på annonser, vilka kräver uppmärksamhet, har de blivit experter på att hålla oss framför skärmen. Produkterna är designade för att fånga vår uppmärksamhet, och göra det dit även när vi gör annat. Tiden då Facebook ”tog slut” – när det inte längre fanns fler nya inlägg från ens vänner att ladda in – är sedan länge över.
Att kolla sin skärmtid, vilket lätt låter sig göras på de flesta telefoner, surfplattor och datorer, är en kalldusch. Även om det inte känns som att man tillbringar så mycket tid på telefonen, kanske bara kollar notiser någon gång ibland, blir det snabbt en hel del. Och korta pauser för att kolla mobilen äter mer fokuserad tid än man kan tro, eftersom det tar tid att återfå fokus efter ett avbrott. Även om det är kort.
Det skulle kunna vara annorlunda. En av Haris centrala poänger är att även om individen kan ta ansvar för att göra vad de kan för att gynna sitt eget fokus, kämpar vi i motvind. Tekniken är på många sätt fantastisk, och den är vi knappast redo att ge upp, men den är designad för att erodera vår uppmärksamhetsförmåga. Så skulle det dock inte behöva vara, eftersom det inte är en slump eller olycka att det ser ut som det gör – utan ett resultat av målmedveten design.
Att många av de som jobbar i Silicon Valley själva försöker minimera sitt användande av produkterna de utvecklar, och sätter sina barn i skolor som inte använder datorer i undervisningen är symptomatiskt. När tekniken är så tydligt utformad för att stjäla vår uppmärksamhet är att minimera sin användning det lättaste sättet att värna sin förmåga att fokusera.
Situationen bör även mana till eftertanke med gäller digitaliseringen av skolan – varför tillät vi distraktionsmaskiner flytta in i klassrummet, för att sedan undra varför många barn har svårt att koncentrera sig? De flesta vuxna har i dag svårt att hålla någon slags god digital hygien, ändå förväntar vi oss att barn ska klara av det. Vi behöver skapa miljöer som bygger upp, snarare än bryter ner fokus. Särskilt i skolan. I avsaknad av ändrade designideal i teknikbranschen kommer det innebära att minimera användningen.
Mycket går förlorat när vi inte kan fokusera. Djupläsning blir ovanligare. När vi ständigt tar in information är det svårt att stanna och reflektera. Det är troligen även en delförklaring till att många är stressade. Alla mindfulnessappar är en indikation på att det inte bara är jag som längtar efter uppmärksamhet så klar att den blir en bön – men det är en längtan i svår motvind.
