Hur klarar sig flyktingar som vill starta ett nytt liv i Sverige? ”Medelbra”, enligt etableringsminister Ylva Johansson (S). ”Dåligt”, anser Lars Calmfors, svensk nationalekonomis nestor.
Det börjar bli viktigt att skilja på etablering och integration. Etablering handlar om att snabbt ta ansvar för sin egen försörjning. Att börja jobba, få ekonomisk makt över sitt liv och så småningom betala skatt. Integration är något helt annat. Den handlar om värderingar, språk och förståelse för sociala koder.
På kort sikt finns en motsättning mellan snabb etablering och långsiktig integration. Nygamla förslag som medborgarprov och språktest får inte ut fler nyanlända i arbetslivet fortare.
Professor Calmfors var skoningslös när han i förra veckan deltog på årets Entreprenörskapsforum. Sverige tillhör bottenskrapet i EU när det gäller enkla jobb. Arbetslösheten är tre gånger så hög bland utrikes födda som bland infödda. Samtidigt har vi tagit emot 300 000 flyktingar på tre år.
Att komma till Sverige beskrivs ofta som att sitta i ett väntrum och glo på klockans tröstlösa tickande. Migrationsverkets handläggningstider för uppehållstillstånd närmar sig 15 månader. Därefter väntar arbetsförmedling, validering, praktikplats, och så vidare, och så vidare.
Redan innan flyktingkrisen tog det sju till tio år innan hälften av de asylsökande var etablerade på arbetsmarknaden, lågt räknat. Enligt Riksrevisionens granskning ”Nyanländas etablering – är statens insatser effektiva?” från sommaren 2015 kastas flera år bort i byråkratin.
Rapporten lyfter särskilt fram betydelsen av att komma till städer med växande sysselsättning. Men omprövningen i migrationspolitiken har ingen motsvarighet i etableringspolitiken. Nästan alla insatser är långsiktiga integrationsåtgärder – och mer väntan är det sista en 55-årig taxichaffis från Aleppo behöver.
Enligt Calmfors finns fyra vägar till ökad sysselsättning: Utbildning, sänkta ingångslöner, riktade subventioner och företagande.
Utbildning är effektivast, men också mest resurskrävande. Att lära sig ett språk och utbilda sig till ett yrke är dyrt. Och den politiska otåligheten är växande. Regeringen kan inte längre förlita sig på att sätta redan medelålders flyktingar i skolbänken och hoppas på ett skapligt resultat om fem till tio år.
Sänkta ingångslöner förblir en politisk stötesten, medan subventioner som rut-avdraget främst gynnar arbetskraftsinvandrare. För att etablera flyktingar är alltså företagande en nyckel. Inte minst ”etniskt företagande”, i form av restauranger, hemtjänst och daghem, brukar nämnas som en av faktorerna till varför exempelvis somalier har högre sysselsättningsgrad i USA än i Sverige.
Vi måste bli bättre på att sprida mottagandet, lyder regeringens standardlösning på integrationen. Tänk om det i stället är skattebefriad inkomst de tre första åren och företagande bland landsmän som är etableringens bästa chans?