Konferensen Folk och Försvar, i år i digital form, går av stapeln med ett kraftigt försämrat säkerhetsläge som fond. Ryssland kraftsamlar nära den ukrainska gränsen, kanske väntar ett invasionskrig i Europa.
Inför konferensen argumenterade Kristdemokraternas partiledare Ebba Busch tillsammans med partiets försvarspolitiska talesperson Mikael Oscarsson i en debattartikel (DN 10/1) för ett svenskt Nato-medlemskap. En linje som även företräds av de tre andra forna allianspartierna Moderaterna, Liberalerna och Centerpartiet.
Att regeringen är av en annan åsikt är ingen hemlighet. Riksdagen har röstat för en så kallad Nato-option, som regeringen underlåtit att genomföra. Socialdemokraterna är tydliga med att de inte heller ser ett fullfjädrat medlemskap som aktuellt.
Däremot kan man enas med oppositionen i att Rysslands krav på stopp för nya medlemskap i Nato är oacceptabel. Såväl försvarsminister Peter Hultqvist (S) som Moderatledaren Ulf Kristersson framförde kritik mot Kremls krav i sina tal på Folk och Försvar.
Det tydligaste syftet med kraven är att vingklippa Ukraina, men det får stora konsekvenser även för Sverige – och Finland, som liksom Sverige står utanför men befinner sig i ett nära samarbete med Nato.
Som företrädare för Moderaterna nyligen påpekade i en debattartikel i SvD (6/1) ser debatten väldigt annorlunda ut på andra sidan Östersjön.
Finland har en Nato-option, vars vikt nyligen understrukits flera gånger av såväl presidenten som statsministern. Landets miljöparti har även börjat öppna för medlemskap, partiföreträdare har omprövat sin ställning i frågan – från rött till gult ljus för Nato-medlemskap, som Europaparlamentarikern Ville Niinistö uttryckt det (Hufvudstadsbladet 3/1).
Niinistö menar att det inte längre går att prata om en Nato-option som ett imaginärt verktyg, att det är tid att på allvar överväga fördelarna och nackdelarna med ett medlemskap.
Det förändrade säkerhetsläget borde mana till liknande omprövningar även här i Sverige. Som Magdalena Andersson själv framhåller i GP (10/1) har svenskt samarbete med Nato fördjupats de senaste åren, och kommer fördjupas än mer de kommande.
Varför man ändå insisterar på att stå utanför framstår som mer och mer oklart. Sverige är beroende av Nato, men avstår envist en plats vid borden där beslut om alliansen fattas.
Socialdemokraterna borde väckas från nostalgiska drömmerier om neutralitet, av den ryska björn som ryter allt högre. Tyvärr tyder det mesta på att de tryggt kommer slumra vidare.
