Per Bolund står upp för skogen.
Per Bolund står upp för skogen. Bild: Pontus Lundahl/TT

Skogspolitiken kan klyva regeringen

Miljöpartiet är inte överens med Centerpartiet i skogsfrågorna, något som riskerar att spräcka regeringen.

Det här är en ledarartikel, som uttrycker åsikter från Hallandspostens ledarredaktion. HP:s ledarredaktion är oberoende liberal.

ANNONS

Det fanns ett flertal inkonsekvenser och glidningar som hade behövt belysas närmare när språkröret Per Bolund (MP) intervjuades i Agenda (6/9). Ta exempelvis frågan om den fjällnära skogen, som en statlig utredning föreslagit att staten ska tvångsinlösa.

Bolund har rätt när han beskriver skogen som en pärla och viktig för den biologiska mångfalden. Just därför är det så märkligt att den enligt Miljöpartiet måste tvångsinlösas. Skogen har under åtskilliga decennier växt fram till en pärla tack vare de privata skogsägarnas omsorg.

Varför skulle staten – som runt om i landet kritiseras för att missköta sina naturreservat – vara en bättre garant än de som under lång tid gjort skogen så värdefull?

ANNONS

Bolund lyfte även allemansrätten som ett skäl för att skydda skog, ett underligt argument eftersom allemansrätten upphör att gälla när ett naturreservat upprättas. Det borde möjligen en miljöminister veta.

Märkligast av allt var kanske att Bolund tog avstånd från begreppet "expropriering” när det gällde den fjällnära skogen. "Vi betalar ju självklart för marken som skyddas”, menade språkröret. Visst, men att staten betalar förändrar inte att det är en tvingande transaktion, där den enskilda skogsägaren inte har något annat val än att acceptera – det vill säga innebörden av expropriering.

Det är mot den här bakgrunden inte svårt att förstå varför Centerpartiet motsätter sig Miljöpartiets inflytande i skogsfrågorna. Men desto svårare att lista ut hur konflikten ska lösas. När Stefan Löfven (S) ännu en gång röstades fram som statsminister i somras motiverades det från C:s sida med att man nått en överenskommelse om äganderätten i skogen och ett uppluckrat strandskydd.

Det tog dock Miljöpartiet avstånd från nästan omedelbart, och två veckor innan höstbudgeten ska läggas fram är man fortfarande inte överens.

Frågorna som väcks sträcker sig längre än till höstbudgeten och regeringens möjligheter att sitta kvar till valet. Finns det ens en möjlig kompromiss mellan C och MP? Går det att bygga ett samarbete på så diametrala utgångspunkter? Och vad har egentligen Centerpartiet för alternativ? Något samarbete i "den breda politiska mitten”, som partiledaren Annie Lööf ofta pratar om, ser inte ut att finnas på kort sikt.

ANNONS

Kanske sätter Centerpartiet sitt hopp till att den S-ledare som ska efterträda Stefan Löfven bestämmer sig för att ombilda regeringen utan Miljöpartiet. Det skulle ge S möjlighet att närma sig både C och andra partier i riksdagen, exempelvis M i frågor som migration och brottsbekämpning. Att lämna regeringen skulle vara en prestigeförlust för MP, men skulle också ge partiet en friare roll och en chans att fokusera på sina hjärtefrågor inför valet.

MP kommer inte att lämna frivilligt – om det var aktuellt hade de redan gjort det – men har kanske inte något val. Partiet är fastlåst i vänsterblocket, mycket mer än på Maria Wetterstrands och Peter Erikssons tid, och S räknar nog med MP som underlag även efter att de blivit utslängda.

En ombildning löser förstås inga knutar på längre sikt, men den skulle skapa handlingsutrymme inför valåret. Och framför allt låta S regera vidare ett litet tag till – ett skäl som brukar räcka långt, åtminstone i det röda regeringspartiet.

ANNONS