Pensionerna blir en stridsfråga i valrörelsen. Den slutsatsen kan man dra efter de senaste veckornas politiska debatt.
Tre partiledare – Stefan Löfven (S), Nooshi Dadgostar (V), och Jimmie Åkesson (SD) – tryckte på frågan under riksdagens partiledardebatt häromveckan (15/9). Pensionerna figurerade även i budgetdebatten (20/9). Och ett reportage i SvD visar hur socialförsäkringsminister Ardalan Shekarabi (S) söker konflikt med de borgerliga partierna i pensionsgruppen, den sammanslutning mellan alla partier utom V och SD som hanterar pensionsfrågor i riksdagen.
Grunden för Shekarabis konfliktvilja är lätt att förstå. Han, liksom många, pekar på att de utbetalda pensionerna är för låga. Garantipensionen, grundskyddet som är till för den som haft mycket låga arbetsinkomster under livet, är cirka 7 700 kronor för gifta och cirka 8 600 kronor för ensamstående. (Därtill finns ett bostadstillägg på upp till 6 540 kronor.) Den allmänna pensionen är i genomsnitt 13 300 kronor – 11 900 kronor för kvinnor – före skatt. Även den som arbetat hela livet får rätt lite kvar att leva på, om inte sparpengar finns.
Samtidigt är inte bilden solklar, åtminstone inte vad gäller de breda massorna pensionärer. De allra flesta behöver inte klara sig på bara den allmänna pensionen utan har även tjänstepension. Med det stiger den genomsnittliga utbetalningen till runt 18 000 kronor per månad, och nästan 15 000 kronor för kvinnor.
Det förändrar förstås inte att utbetalningarna är låga för pensionärer i botten av skalan. Man kan förstås höja garantipensionen, som Socialdemokraterna gjorde 2019. Men då minskar samtidigt skillnaden i utbetalning till de som arbetat hela livet och ändå har låg pension. Den skillnaden kallas ofta "respektavståndet". Det ska löna sig att arbeta.
Höj pensionsavgifterna, kräver både Socialdemokraterna och Sverigedemokraterna, så ökar även pensionerna. Men det tar decennier innan de höjda avgifterna fortplantat sig i systemet tillräckligt mycket för att göra skillnad i utbetalningarna.
Allt detta vet även Ardalan Shekarabi. Och det är därför som regeringen i stället hittat en nödlösning genom det så kallade pensionstillägget, som ger upp till 600 kronor i månaden (oftast mindre) till den som arbetat hela livet och får låg pension.
En usel lösning som inte bara blandar in statsbudgeten i det som skulle vara ett slutet system, utan som också skapar rättviseproblem mellan generationer. Grundprincipen om att ens pension ska ha en tydlig koppling till arbetsinkomsterna under livet kastas ut genom fönstret.
Man anar att Socialdemokraterna känner sig pressade av attackerna från V och SD. Men principer och långsiktighet borde gå före signalpolitik.
Om Shekarabi vill höja pensionärernas inkomster borde han i stället försöka få med sig en riksdagsmajoritet för sänkt skatt på pensioner. Det slår igenom omedelbart och leder till mer pengar att leva på utan att mixtra med ett i grunden vettigt pensionssystem.
De lägsta pensionerna må vara för låga, men det är ingen anledning att hänge sig åt överbudspolitik och populism.
