Kerstin Hesselgren. Elisabeth Tamm. Nelly Thüring. Bertha Wellin. Agda Östlund. För hundra år sedan ägde det första riksdagsvalet där kvinnor var såväl röstberättigade som valbara rum. Resultatet? Fem kvinnor tog plats i riksdagen. År 2021 firar vi hundra år med kvinnlig rösträtt.
Men firade vi inte hundraårsjubileumet redan för några år sedan? Förvirrande nog så är det ett flertal dagar som firats och uppmärksammats, den första i december 2018 då hundra år passerat sedan en extrainsatt riksdag beslutade att allmän och lika rösträtt skulle införas vid nästa ordinarie riksdag – ett sådant beslut fattades sedan 1919.
Men eftersom det rörde sig om en grundlagsändring, som måste röstas igenom två gånger med ett val mellan togs det slutgiltiga beslutet i början av 1921. Då hade svenska kvinnor vunnit rösträtten, som de fick tillfälle att nyttja redan hösten samma år.
En lång process att få rösträtten genom riksdagen alltså, men en längre process att ens få den dit. Det finns en berömd bild av författaren Elin Wägner, där hon står framför 30 band – staplade på hög och högre än hon – innehållandes 350 000 namnunderskrifter som samlades in mellan 1913 och 1914 och lämnades in till riksdagen.
Av alla kvinnor som då levde i Sverige var det ungefär 18 procent, nästan en femtedel, som skrev under. Att koordinera en sådan insamling var inte lätt – även om det underlättades något av dåtida nymodigheter såsom tåget, telegrafen och telefonen.
Dessförinnan hade kvinnliga agitatorer rest land och rike runt i många år. Många av dem var medlemmar i LKPR, Landsföreningen för kvinnans politiska rösträtt. Den bildades redan 1902 ur den bredare rörelsen för allmän rösträtt – som allt mer hade kommit att sätta männen i centrum.
Mer specifikt arbetarmännen, som inte hade tillräckligt hög inkomst för att vara röstberättigade. Agda Östlund, en av de fem första riksdagskvinnorna, hade själv en pappa som under hennes uppväxt behövt jobba extra för att få rösta. Något som inte var ovanligt bland de som låg knappt under inkomstgränsen. När den avskaffades 1909, visserligen bara för andrakammarvalet, utan att kvinnan samtidigt fick sin rätt blev en stor besvikelse för kvinnorörelsen.
Bakslagen blev fler längs vägen. Den första propositionen – framlagd av liberale statsminister Karl Staaffs regering – röstades ner. Att samma regering avgick, inte på grund av svagt stöd i riksdagen utan en konflikt med kungen, illustrerar ett annat hinder för att den svenska demokratin skulle kunna blomma ut. Kungamakten.
Innan decenniet var över skulle parlamentarismen fått sitt definitiva genombrott. Liberaler och socialdemokrater bildade 1917 regering mot kungens vilja. Samma regering införde lika rösträtt för kvinnor. I samma veva infördes även rådgivande folkomröstningar.
Kvinnan fick sin rätt, och Sverige fick demokrati. Rösträtten var på många sätt en slutpunkt för införandet av den parlamentariska demokratin. Men också en slags startpunkt för arbetet med att omsätta den nyvunna demokratin i praktiken, att förstärka och förbättra den.
Det arbetet fortsätter 100 år efter att Hesselgren, Tamm och Agda Östlund tog plats i riksdagen.
